Musik jag har gillat under 2025
I många år gjorde jag en tio-i-topp-lista över årets bästa skivor. Jag har slutat med det. Dels för att konceptet ”bästa” känns extremt subjektivt och… fel. Jag tror förvisso att kvalitet finns och är något man kan peka på, men tycke och smak spelar också roll. Jag kan förstå att en skiva är högkvalitativ utan att tycka särskilt mycket om den.
Därför uppmärksammar det här inlägget musik från 2025 som jag gillar, snarare än musiken som är ”bäst”. Ordningen är helt slumpmässig, så det är ingen ranking.
The Beths, se albumomslag ovan, är bandet från Nya Zeeland som lyckas göra powerpop som känns fräsch, inte som ett musealt föremål. Straight Line Was A Lie är som en kall dryck en varm dag.
The Beaches har inte bara ett snarlikt namn som The Beths utan är lika förälskade i powerpop. Naturligtvis är inget av banden från USA utan från, som nämnts ovan, Nya Zeeland samt, i The Beaches fall, Kanada. No Hard Feelings, försäkrade The Beaches.
Bob Moulds album Here We Go Crazy har jag lovprisat flera gånger på bloggen, skivan håller fortfarande.
Torsson släppte inget album, men däremot Fem smutsiga små singlar, som sedan samlades som en EP.
Glenn Udéhn och Alice B sjöng in den fina såriga balladen Trasig från botten. Än så länge bara en singel men ett nytt album med Udéhn ska komma i mars.
Finska GUN har ännu inte gett ut något album, men singeln Horon å madonna spelade jag väldigt mycket i början av 2025.
Gina Birch lovordade kvinnor som är besvärliga, på rätt sätt, på albumet Trouble.
En av de mest överraskande trevliga skivorna i år var Billy Idols Dream Into It.
Slowgold släppte den avskalade skivan Lugna, och den sänker din puls, på ett positivt sätt.
Visor om medelålders liv och ibland kanske medelålderskris kom från Maud Lindström med albumet Du får gå. Läs gärna min intervju med Maud.
Frida Franzéns andra album Tidens väv hade skarpare konturer än solodebuten, en lyckad utveckling. Läs gärna min intervju med Frida.
Månskensbonden lämnade Österbotten och for på albumet Svindel & lågtryck till skilda städer som Chicago, Rom och Göteborg. Läs gärna min intervju med Markus Bergfors.
Toni Holgersson besökte Apotek Vintergatan, en tidvis mörk men ändå stjärnbeströdd vandring i Stockholm.
Emma-Jean Thackray sjöng om död, depression och annat upplyftande på albumet Weirdo. Faktiskt hoppfullt ändå i slutändan.
Ursus Factory har inte ens släppt sitt album Itua än (kommer 12 december) men singlar som Jumalan Hiljaisuus är övertygande.
Fleshquartet (Fläskkvartetten, om vi pratar svenska) släppte hälften av sitt album 2020 och den andra hälften i år. Unepidemic Sound var tillika en blandning av instrumentala vemodiga stycken och vemodiga stycken med sång. Läs gärna min intervju med Fläskkvartetten.
Nisse Hellberg har aldrig gjort mig besviken, inte heller med Fyra på golvet.
Marc Ribot sjöng om Map of a Blue City, mycket lågmält och finurligt.
Little Simz gjorde albumet Lotus vars låtar var extra effektiva live. (Jag såg tyvärr inte henne på Way Out West men fick se den inspelade konserten.)
Svenska akademien menade att du kan Resa dig igen.
Langendorf United var ett annat välbehövligt vitaminpiller i ett 2025 som inte direkt kan sägas vara ett positivt år, om vi tänker på världsutvecklingen. Undercover Beast heter albumet.
På jazzsidan kan jag även nämna Britta Virves andra skiva, Simple Things.
The Saints och Chris Bailey efterlämnade det postuma albumet Long March Through The Jazz Age.
Molly Nilssons Amateur var en rolig bekantskap. Trots att hon har varit verksam länge har jag lyckats missa henne, fram till nu.
Nike Markelius svängde rejält jämfört med tidigare musik som hon har givit ut. Plant Your Power är på engelska och innehåller drömpop. Läs gärna min intervju med Nike.
Guided By Voices gav sin produktiva vana trogen ut två album, Universe Room och Thick Rich and Delicious. Huvudmannen Robert Pollard gav dessutom ut en skiva, Blasphemy, med sidoprojektet Rip van Winkle.
Hjelle förmedlade att Jag kommer efter på jobbet. Men han jobbar bra med att ge ut musik, både detta album samt ett julalbum har kommit ut.
Hilma Phalén gav ut EP:n Möt mig där i vår, och då får vi väl ta henne på orden.
The Mommyheads låter som The Beatles eller 10CC eller XTC eller någon form av mix mellan dessa på albumet No Quietus.
Hultsfreds kontrollslakteri, slutligen, kom med den fina singeln Här e vi. De ska också släppa en jullåt i veckan som kommer.