Bloggen möter Månskensbonden: ”Jag ville utforska någonting annat än Österbotten”
Månskensbonden, Markus Bergfors, har precis släppt sitt tredje album, Svindel och lågtryck. Bloggen fick en digital pratstund med bonden.
Månskensbonden har skapat ett eget litet universum som utgår från Österbotten, men nu på tredje albumet utforskas städer som Chicago, Göteborg och Rom.
Nya skivan har varit ute i en vecka ungefär, är du nöjd med mottagandet så här långt?
– Ja, det tycker jag väl. Man vet ju hur mycket ny musik det kommer varje vecka, varje dag. Det har blivit tuffare att höras, speciellt som mindre akt. Det är nästan bara de största som får utrymme. Det fanns mer utrymme för mindre akter innan pandemin. Många mindre bloggar och musiksajter försvinner, (tv-programmet) PSL (i SVT) försvinner…
Berätta om titeln, Svindel & lågtryck – varför just den titeln?
– Det anspelar på ramarna för albumet. Svindel kommer från att Österbotten, därifrån jag kommer, är väldigt platt. Det brukar kallas Pampas, just för att det är så platt. Här i Vasatrakten är Öjberget den högsta punkten och det är 50 meter högt. Det räcker att åka till Höga kusten så får man svindel.
– Resande är temat på albumet. Det finns något symboliskt att få existentiell svindel, men också fysisk svindel när man lämnar en ganska liten trakt, glesbygdstrakt, och möter världen.
Du skrev i pressmeddelandet att du var så ”ofantligt trött på Österbotten”, varför var du det?
– Jag har hållit på i tio år med Månskensbonden, sedan första låten, och det har handlat mycket om Österbotten. Uppväxten i Österbotten, återkomsten till Österbotten. I och med det har det blivit paneldiskussioner om österbottnisk identitet. Framför allt här i hemmatrakterna har det funnits intresse i och med hela dialektvågen. Det var samtidigt som Vasas flora och fauna släppte sin skiva och flera andra artister kom och sjöng på österbottniska.
– Jag bor ändå här och jag är inte trött på att bo här. Men trött på konceptet att gräva omkring i det österbottniska. Till slut blir den där gropen så djup att det kan bli svårt att komma ur därifrån.
– Nu vill jag utforska någonting annat. Vad händer om jag placerar mig någon annanstans? Vad händer med dialekten när den är någon annanstans? Vad händer med språket om jag är i Chicago eller Göteborg eller Paris i stället?
Du nämner de här olika platserna – hur hamnade du just där och hur valde du ut de här historierna som skulle berättas?
– Där utgick jag ganska mycket från ställen jag kände till, platser jag har bott på eller rest till. Platser som har lämnat ett intryck, på ett eller annat sätt. Det var ganska medvetet, för att komma bort från Österbotten, att välja ut geografiskt fysiska platser som jag kan skriva om i stället.
Jag uppfattar det här som rent konkret självbiografiska låtar – det är de facto resor som du själv har gjort? Här hittar du inte på fiktionaliserade historier, utan här är det verkligen du som har varit ute i världen?
– Ja, både och. Jag tänker ofta att, det är lånat från Markus liv, men det är Månskensbonden som har upplevt allt det där. Markus har kanske inte upplevt precis alla de där sakerna.
Du skriver väldigt berättande, det är som små historier, noveller – har du skrivit skönlitterärt eller har du funderat på att göra det?
– Jag har tänkt på det. Jag tror att det i så fall blir noveller. Man behöver ha ”attention span”… än så länge har jag bara lyckats hålla det till 3-4-minuters poplåtar. Jag läser ju mycket själv, men att hålla intresset vid liv till att skriva helt en bok, det har jag inte lyckats hitta ännu. Jag måste hitta den där idén först.
Har du någon särskild inspiration från skönlitteratur till ditt eget textskrivande?
– Speciellt till de tidigare skivorna hade jag ganska mycket mer litterära influenser. Den senaste skivan är mer influerad av dialoger jag har hört, mer från verkligheten.
Har du några favoritförfattare?
– Albert Camus läste jag mycket, speciellt när jag var i 20-årsåldern. P-O Enquist syntes ganska mycket i uppväxtskivan. Sedan finns en japansk författare som jag har läst en del av, som heter Ryūnosuke Akutagawa. Natsume Sōseki är samtida med Akutagawa och kanske mera känd, han hör till de japanska modernisterna. Karin Boye… mycket modernister.
– Anna Bondestam måste jag lyfta fram – Klyftan, hennes bok om inbördeskriget. Hon är från Jakobstad i Finland, jättefin bok… den var inspiration till min låt om inbördeskriget. (Stormin, en duett med Iiris Viljanen, bloggens anm.)
Vad hade du för tanke musikaliskt med den nya skivan?
– På det här albumet tänkte jag ganska medvetet, att jag ville bygga upp det som ett pussel. Vanligtvis brukar man gå in och tänka: ”Nu ska vi göra det här live”. Här gick jag medvetet in och tänkte: Det här ska bli ett pussel, vi ska bygga upp det med trummaskiner och synthbasar.
– Men sedan har vi ändå satt på livebiten. Jag ville ändå ha riktiga trummor också, och en riktig bas som försöker hänga med. Jag tycker det blir intressanta slitningar när man har det där exakta och ändå har musiker som är tillräckligt duktiga för att spela runt omkring det där.
Berätta om hur ditt samarbete med producenten Henrik Oja fungerar?
– Han är förstås väldigt duktig och har jättebra öra och är bra på att skapa världar, ambienta… att sätta en atmosfär kring låtarna. Han har inte heller så mycket ego. Han säger nej när jag försöker trycka in för många element i musiken, men han försöker inte häva fram sig själv.
Månskensbonden om tidigare produktioner
Populärmusik från Kvevlax (musik till teaterföreställningen Populärmusik från Vittula) (2023)
Låtarna Glesbygdsrock och Aldrig härifrån skrevs till teaterföreställningen Populärmusik från Vittula, som sattes upp av Oravais teater. Utöver de två låtarna skrevs även en rad instrumentala stycken (som inte kommer att ges ut på skiva) till föreställningen.
– Jag hade aldrig skrivit på beställning förut, så jag visste inte ens om jag kunde göra det. Men det kunde jag, och jag blev också väldigt nöjd med resultatet.
Någonstans längs en bortglömd breddgrad (2022)
– Jag tycker att det är en fin skiva som speglar tiden, när jag precis hade flyttat tillbaka till Vasa och Österbotten. Jag tänkte mycket på vad det innebär att komma tillbaka, när man träffar gamla bekanta. Den är lite råare, vilket jag uppskattar. Och samtidigt tänker man; ”Det där borde vi fila på.” Men samtidigt är det kanske bra att vi inte filar för mycket.
Vårat ödeland (2018)
– Det är speciellt med debuten. Det finns väldigt mycket liv i de låtarna… potens har jag sagt någon gång. Det finns som en kraft som jag kan känna av ännu nu, när jag spelar dem. Det var de första låtarna jag skrev på svenska. Jag hade byggt upp något slags låthantverk genom att skriva på engelska, men det var något helt nytt när jag bytte till att skriva på svenska.
På debutskivan finns också din överlägset mest populära låt (Döpt i Kyrö älv) – hur känner du inför den i dag?
– Det är en låt jag nästan alltid har med när jag spelar live. Jag har faktiskt inte tröttnat på den ännu. Jag har tröttnat på att öva den… Om man ska spela med ett nytt band och behöver repa den. Då kan jag känna, det här kan vi… Men när jag spelar den för en publik och känner att det händer något både med mig själv och publiken, då tröttnar jag inte på den. Det är en låt jag är stolt över.