Bloggen möter Fläskkvartetten: ”Mitt i vårt musikaliska svårmod har vi väldigt kul”
Fläskkvartetten – Fleshquartet när de ska vara internationella – fortsätter att vara aktuella inne på sitt femte decennium som verksamma. Bandet har utvecklats med sin tid, från en nästan punkig attityd på 80-talet till mer eftertänksamma, mognare tongångar präglade av karaktäristiskt vemod.
Artistiska meningsskiljaktigheter har lett till att Sebastian Öberg numera inte ingår i bandet. Örjan Högberg (viola) och Mattias Helldén (cello) finns kvar av originalmedlemmarna medan Christian ”Crille” Olsson, slagverk, har funnits med sedan 1998.
Nya skivan Unepidemic Sound är tydligt uppdelad i två delar – fem låtar av mer poppig karaktär som sjungs av gästartister (bland andra El Perro del Mar, Jelly Crystal och Esther) och fyra instrumentala låtar, som släpptes som en EP redan 2020.
Christian ”Crille” Olsson var vänlig nog att svara på några frågor, i en e-postintervju.
Nya skivan Unepidemic Sound är väldigt tydligt uppdelad i två delar – de fyra första instrumentala spåren som kom redan 2020, och sedan de nyare som kom ut nyss, med gästsångare. Varför ville ni ändå att just dessa sånger skulle hänga ihop i ett samlat album?
– Vi påbörjade arbetet med skivan instrumentalt, men under arbetets gång kände vi att det vore fint med några sånglåtar. Eftersom det tar så lång tid för oss att göra klart en skiva – speciellt när vi ska ta in gäster – så släppte vi de fyra instrumentala spåren som en EP och fortsatte färdigställandet av sånglåtarna. Vi kallade EPn för Unepidemic Sound Part 1, och när vi väl blev klara med hela albumet tog vi helt enkelt bort numreringen. Den var väl mest en sorts ”work in progress”-märkning egentligen.
Nu samarbetar ni med (relativt sett) yngre artister på denna skiva – var det ni som sökte upp dem eller fanns det kontakt från andra hållet? (Eller någon i mitten som agerade ”matchmaker”?)
– Vi frågade artisterna själva. El Perro del Mar och Elida Høgalmen kontaktade jag via Instagram, De andra känner jag sen tidigare. Esther är min dotter, och genom henne har jag träffat Pirkko och Jelly Crystal, så det var väldigt lätt att närma sig dem!
Hade ni någon tanke om en gemensam nämnare i gästartister ni ville samarbeta med? Eller valdes var och en utifrån vad hon kunde tillföra respektive sång?
– Den enda gemensamma nämnaren är väl att de ska ha ett starkt personligt uttryck, en liksom angelägenhet, att de ska ha något som kräver ens uppmärksamhet när de öppnar munnen. Dessutom är de ju grymt begåvade och unika var och en.
”Kärnan hos Fläskkvartetten är ett nästan outhärdligt vemod”, skriver Po Tidholm i sin recension av skivan i DN – jag kan hålla med om vemodet, även om jag kanske inte skulle beskriva det som ”outhärdligt”. Var kommer vemodet ifrån?
– Jag tror vemodet är – klyschigt nog – nedärvt som svensk. Vi i gruppen är alla reflekterande som personer, och det gör det kanske ännu lättare att gräva lite neråt? Men vi har för det mesta, mitt i vårt musikaliska svårmod, väldigt kul tillsammans när vi ses och jobbar.
Ni har varierat er karriär med egen musik, samarbeten och musik komponerad speciellt för film/tv/teaterföreställningar (etc.) – ser ni framför er den mixen även i fortsättningen? (För jag hoppas det finns en fortsättning?)
– Vi hoppas också på en fortsättning, men vi har inga klara planer alls. Vi gör gärna uppdrag av olika slag – både för variation och försörjning – men det är ju bortom vår kontroll. Det enda vi kan skapa helt själva är ju musik, dvs skivor och eventuella konserter. Men vi har som sagt ingen som helst plan för framtiden!
I skrivande stund är ni i Paris och ackompanjerar i föreställningen Appartement av Mats Ek – hur är upplevelsen att framträda i dylika – ursäkta uttrycket – högkulturella sammanhang, om ni jämför med att stå på en rockscen eller spela in tillsammans med popartister? Är det skillnad eller har ni samma attityd till varje uppdrag?
– Det är såklart jättestor skillnad mellan att spela till balett jämfört med en egen konsert, men den riktigt stora skillnaden är att vi ackompanjerar en ensemble. Med det kommer krav på att göra / låta likadant varje gång och inte sticka ut mer än tänkt, eller ta över för mycket. När vi spelar själva är det liksom inte så farligt om något oväntat händer – då kan vi bara titta på varandra och bestämma oss för att ”nu är det dags för melodin” t.ex. Om vi förvirrar oss med dansare eller skådespelare på scenen blir det ganska stressigt och konstigt när de liksom undrar vad det är som händer… Som ackompanjatör är man alltid underordnad någon annans berättande – när vi spelar själva är berättelsen vår.
Ett av era mest uppmärksammade samarbeten var med Freddie Wadling – har ni sett dokumentären på SVT Play? Vilka tankar och känslor väckte den?
– Det är alltid lite svårt att se en dokumentär om något eller någon man känner till väl, men vi tycker alla att filmen var jättefin, och förmodligen det bästa porträttet av Freddie som gjorts. Det var en bra balans mellan myt och verklighet där Freddies mjuka sidor också kom fram på ett bra sätt.
Hur ser planerna ut för Fläskkvartetten/Fleshquartet för resten av 2025 och kommande år?
– Vi har inga planer efter Appartement än så länge!