Bloggen möter Frida Franzén: ”Jag började tänka mycket på tid”
Frida Franzén har i höst släppt sitt andra album, Tidens väv. Bloggen fick en pratstund med Frida om Varnö, Göbekli Tepe och att känna sig romantisk i september.
Tidens väv kretsar kring tid – kanske beroende på 40-årskris, kanske beroende på att Frida Franzén blev förälder.
– Jag började tänka mycket på tid. Det är någon form av stress som jag inte har upplevt innan. Visdom om år (titeln på förra albumet, red:s anm.) var någon form av tröst – ja, ja, det kommer en vår, det cirkulerar, det är lugnt…
– Nu är det tvärtom. Vissa saker kommer man inte tillbaka till. Alla låtar kopplar till tid på något sätt, även om det är lite olika delar av tidsbegreppet. Jag har uppenbarligen behövt ventilera olika saker om tid.
När du och jag pratades vid förra gången så sade du ungefär ”Jag har redan nästa skiva i huvudet” – var det den här skivan eller hände det saker på vägen?
– Jag hade säkert EN skiva i huvudet då. Oklart om det blev exakt den här skivan. Att jag kunde få de gamla låtarna ur systemet och spela in dem och bunta ihop dem till ett album gjorde att det fanns en massa plats över för nytt.
– Jag började väldigt snart – 2021, 2022 – att skriva en massa nya låtar.
– Jag gillar att göra album, vilket är idiotiskt, för det är dyrt… men det är tillfredsställande att få göra en helhet.
Skriver du löpande eller är det mer att ”Nu ska vi göra en skiva, så nu skriver jag ett gäng låtar”?
– Absolut inte det senare. Låtskrivandet är inte något jag styr över. Om jag ger det utrymme, så kommer det att komma. Sedan kan jag planera att jag ska göra någonting av det som kommer.
Låtinfallen kommer ofta spontant, medan Frida gör annat – är ute på promenad eller kör bil eller åker buss. Sedan gäller det att ta tag i idéerna.
– Om jag inte jobbar klart låten, utan försöker ta tag i den ett halvår senare, då blir det inte lika bra.
– Jag måste våga ändra i det jag gör. Det är ganska svårt. Jag måste till exempel alltid kapa en vers. Jag har alltid så jäkla mycket. Det blir ofta bättre om man skippar den fjärde versen…
– Det är färskvara att ta en låt till nästa steg. Alla ingredienser måste vara framme, sedan kan man göra lite olika grejor. Det får inte vara för fragmentariskt, då är det väldigt svårt att hitta en själ i det. Vad var känslan här, vad var intentionen med låten?
Har du bra bollplank?
– Jag bollar aldrig materialet. Jag bollar först när låten enligt mig är klar. När jag har lyckats paketera låten på mitt sätt, med gitarr, i vissa fall med piano, då kan jag börja bolla arrangemang.
Låtarna på nya skivan är arrangerade tillsammans med Mattias Albinsson, medproducent och basist (m.m). (Se utförligare credits längst ned i artikeln.)
Ska vi gå igenom låt för låt? Vi börjar med Kambrium.
– Kambrium är den låt som allt startade med. Den spelade jag in samtidigt som jag spelade in Den nakna djungeln (duett med Pelle Ossler, red:s anm.). Jag tänkte att det skulle bli någon form av dubbelsingel. Men vi sparade den, eftersom jag hade många låtar kring det här temat.
– Kambrium är som en ouvertyr, som en programförklaring – det här är vad det handlar om. Det är också en av de låtar jag är mest nöjd med. Det är så jäkla mycket referenser jag lyckades pressa in. Göbekli Tepe och pyramiderna och Varnö som är den plats jag först flyttade till på Ornö.
Vad är Göbekli Tepe?
– Det är en underbar plats i nuvarande Turkiet. Man började gräva ut det på 80- eller 90-talet. Det är någon form av kultplats. Det kan inte vara gjort av människor som är bofasta. De måste ha varit jägare och samlare. Det är så gammalt att det omkullkastar teorin om hur människan har utvecklats.
Allting skäller är nästa låt – roligt uttryck, allting skäller?
– I den digitala tiden är en ö inte längre isolerad på samma sätt. Jag bor ju på Ornö. Man kommer inte undan längre. All information når ut i nervsystemet, på gott och ont. Jag hade Imperiet i tankarna när låten började ta form. Sedan tycker jag det landade mellan Imperiet och Blondie med introslingan. I alla fall tycker jag det blev postpunk, vilket ju var kul.
– September är min tröstlåt på något sätt. Den handlar om när jag släpper det där tidsmalandet. September har blivit någon form av bubblare som favoritmånad för mig.
– Förra september kände jag mig så… romantisk. Inte romantisk så… utan mer som romantiken. Allt jag såg, alla scenerier kändes som oljemålningar. När jag såg träd spegla sig i vatten, så hade jag en intensiv känsla av att längta tillbaka till något jag inte har varit i. Slott, alperna… Lord Byron kommer promenerandes. Stora träd, stora lövträd…
– Mattias hade en arrangörsidé där, så han sprang runt i studion och spelade in olika grejor. Det var så fint, för det kom så nära det jag hade i mitt huvud. Jag hade så svårt att inte gråta i början när jag körde den.
– Där gjorde jag verkligen en ansats; nu ska jag skriva en Eldkvarn-låt, en glad låt. Nu får det vara nog, nu måste jag skriva någonting glatt. Jag tror den heter ”Glad rock” i mina röstanteckningar.
– En av mina favoritlåtar är Kungsholmskopplet, som du också nämnde på din blogg.
– Man brukar säga att TIDEN läker sår. Jag har inte ens tänkt på det, att det är en koppling till tiden. Själva frasen ”salt läker sår” bara kom. Det är väl lite samma sak som att ”det som inte dödar härdar”.
– Jag blir så där nipprigt glad ibland i februari, så då skrev jag den där lilla låten. Sedan hade vi en spelning på sommaren och körde med en kakburk som trumma, som vi hittade hemma. Vi försökte köra den i replokalen med en virvel, men det svängde inte lika mycket, så vi testade med kakburken i studion.
– Sedan lade Eric Bazilian (från The Hooters, red:s anm.) en mandolingrej på den, som han skickade, så det var jättekul.
Sedan har vi Blått gult där vi har en annan gästartist med, med en spoken word-bit?
– Den skrev jag en bit in i Ukrainakriget när ryssarna hade bombat någon skola där. Jag känner mig så otroligt trött på gubbväldesgrejen. 99,9 procent av alla människor på jorden vill samma sak – man vill ha mat på bordet, man vill ha lite kul, man vill träffa vänner och familj, man vill leka, spela… och ändå finns det några få som bara…
– Då sade vi att det vore kul med en röst från Ukraina. Mattias känner Marianna Tanska från musikbranschen. De träffades på en festival. Hon skrev en grej och spelade in. Den låten spelades i nationell tv och lyftes i Ukrainas, typ, Kulturnytt.
Rötter är nästa låt?
– Rötter kommer jag inte ihåg skrivprocessen kring. Men den utgår från att jag är ett träd. Textmässigt handlar den om att man är så kopplad till de rötter man har. Jag bor här på Ornö, där jag har sprungit omkring som barn. Men det är också lite jobbigt. Varför måste jag vara här och suga i den här jorden? Varför kan jag inte bara vara fri – jag flyttar till Örkelljunga. Det handlar lite om att bli trött på det där med rötter.
Sirius är nästa.
– Den kommer jag ihåg exakt när jag skrev. Jag var ute och promenerade med hunden och sedan tittade jag upp på Karlavagnen och sedan var låten i gång.
– När jag bodde på Varnö för femton år sedan så hade jag ett fönster rakt ut mot söder, så då såg jag Sirius mycket bättre. Då kallade vi den ”utryckningsstjärnan”, då visste jag inte att den hette Sirius. Den står och blinkar hela tiden jätteskarpt – blått, vitt, rött.
– Det är mer en sådan där promenadgrej och en fundering på hela det här långa tidsspannet som har varit.
– Ja, det är min barndomsskildring helt enkelt. För folk som växte upp i Trollbäcken så finns det många referenser. Det är många som har kommit fram: ”Jag kommer ihåg så mycket nu när jag hör den här texten.” Det finns en del tidsreferenser, med Palmemordet och så där.
– Det är så svårt att inte längta tillbaka, till en tid när Sverige utmärkte sig så som Sverige utmärkte sig förr.
– Inspelningsprocessen var hemsk. Den här låten låg mig så nära hjärtat att jag ville att det skulle bli perfekt, men jag hade så svårt att berätta hur det lät i mitt huvud.
– Vi spelade in tre helt separata versioner. Till slut blev det den här versionen och jag kände; nu sitter det.
Tvillinglåtar på skivan
Frida Franzéns andra album består av åtta ”tvillingpar” med låtar och en låt som står för sig själv.
– Kambrium och Trollbäcken är de två bombastiska låtarna. De hör ihop, det var också därför vi lade mellotron på sista låten. Vi ville koppla ihop den extra mycket med Kambrium.
– Sedan hänger Allting skäller och Rötter ihop. De är de här upptempolåtarna, korta dängor.
– Sedan hänger ironiskt nog Blått gult och Februari ihop. Jag skrev dem bägge i februari, samma dag eller samma vecka.
– Sedan hänger September och Sirius ihop. Långsamma, naturromantiska låtar.
– Salt läker sår står själv. Egentligen skulle den ligga i mitten, med de andra låtarna runt omkring.
Är det någon eller några som du är särskilt nöjd med?
– Det är nog Kambrium och Trollbäcken. De tycker jag väldigt mycket om. Jag gillar ju text. Jag tycker väldigt mycket om September. Sirius förvånade mig, för den var väldigt svår att få ur min hjärna, men jag tycker väldigt mycket om den ändå.
Du ger ut själv, det måste vara svårt med ekonomin. Hur resonerar du?
– Ja, ibland undrar man ju. Där får man bara gå med hjärtat, men det är också därför det tar så lång tid.
– Andra lägger pengar på andra saker, det här är det jag lägger pengar på.
Tidens väv är producerad av Frida Franzén och Mattias Albinsson. Inspelad i Studio Skutan av Ruben Engzell. Mixad av Henrik Sunbring i Helter Skelter. Mastering av Claes Persson.
Bandet är samma som på förra skivan – Frida, Mattias Albinson (bas m.m.) och Alexander Löfgren (trummor, körer).Johan Wahlgren spelar basklarinett på Blått gult. Eric Bazilian gästar på mandolin på Februari. Marianna Tanska bidrar med spoken word på ukrainska på Blått gult
Lyssna på Frida Franzén på Spotify