Tillbakablicken: 50 år sedan Born To Run kom ut

Den 25 augusti 1975 släppte Bruce Springsteen sitt tredje album, Born To Run. Det var ett år och nio månader efter föregångaren, The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle.

Springsteens två första skivor hade inte sålt något vidare, så Born To Run var kanske sista skottet i bössan.

Resten är naturligtvis historia och än i dag spelar Springsteen faktiskt nästan alla spåren från skivan med en viss regelbundenhet på sina konserter.

Det är en relativt kort skiva – åtta spår, dryga 39 minuter. Och då tar ändå Jungleland upp drygt nio av dessa minuter.

Jag har tappat mycket av mitt intresse för Springsteen, men det går inte att komma ifrån att Born To Run är en mycket väl genomförd skiva. Konsekvent, filmisk – skivan blev en mall för andra artister som ville göra episka rockskivor i storformat.

Thunder Road är en klassiker som aldrig blir tröttsam, men titelspåret har jag lessnat på. Meeting Across The River, den minst sönderspelade låten på skivan, är kanske den mest intressanta. Jungleland är i sina bästa stunder en rockopera i miniformat som fungerar – i sina sämsta stunder är det något slags outhärdlig stadiumrock som bara pågår alldeles för länge.

Born To Run var också albumet som välkomnade Roy Bittan som pianist och Max Weinberg som trummis i E Street Band (även om Ernest ”Boom” Carter spelar trummor på titelspåret).

Born To Run är en otvivelaktig klassiker, men redan här finns spåren av det ganska tungfotade tråkrockiga som Springsteen skulle ägna sig åt så mycket i framtiden.