Bloggen möter Porter & Thorells Syndrom: ”De som går på våra konserter mår bättre efteråt”

Att vara konsertarrangör känns som ett garanterat sätt att få jobba extremt mycket, i tämligen stark motvind. Men kärleken för musiken är stark för de flesta i branschen, så även för Jonas Thorell, Porter & Thorells Syndrom.

Den här bloggen har mestadels intervjuat artister (och några enstaka författare som har skrivit böcker om artister). Nu blev jag nyfiken på en annan typ av aktör inom musikens värld – konsertarrangören.

För stockholmare med djupt musikintresse är Porter & Thorells Syndrom ett namn som klingar bekant. Har du varit på konsert på Fåfängan eller Ekermanska eller Kafé Himlavalvet så är chansen stor att det var Porter & Thorells Syndrom som arrangerade.

Männen bakom firman, Jonas Thorell och Per Porter Bergkvist träffades för första gången för över 30 år sen.

– Vi spelade med våra respektive band i Västerås 1993, men vi hälsade nog knappt. Jag tror vi spelade tillsammans första gången typ 1998, sammanförda av Peter Morén (Peter Bjorn And John).

Att spela i band och driva bokningsbolag har gått parallellt och konsertarrangören har genom åren flyttat runt på olika scener i Stockholm – Medborgarhuset, Stampen, Fåfängan, Nalen och ett gäng andra betydligt mindre scener.

– Nöjesetablissemanget i Medborgarhuset hette Mondo och drevs av Håkan Waxegård. Det blev senare Debaser Medis.

Ni har ett väldigt bra motto – ”Levande musik av levande artister på levande scener”, berätta lite hur ni har tänkt?

– Hela grejen med livemusik är att det är något som gör livet värt att leva. Det stimulerar hela ens livsnerv, som få andra saker gör. De som går på våra konserter mår bättre efteråt. Det vi menar med levande artister, levande musik och levande scener är att det är på riktigt. Det finns en tydlig tvåvägskommunikation mellan artist och publik. De platser vi arrangerar konserter på är också ställen som på något sätt andas liv. En levande scen är en scen där artister stampar hårt i golvet och där publiken kommer nära. Till skillnad från döda scener som står tomma för att någon gnällt bort dem eller som är för stora, stela och opersonliga för att det ska kunna bli något liv.

Hur tänker ni kring vilka artister och genrer ni jobbar med?

– Vi har ganska tydliga spår. Vi har väldigt mycket Americana – alltifrån bluegrass till The Band-rock. Väldigt ofta i samarbete med organisationen Rootsy i Norrtälje.

– Sedan gör vi många hyllningar till rock- och pophistorien – en Beatleskväll där vi kör nästan alla låtar som Beatles spelade in 1965 eller att spela hela Depeche Mode-skivor. Under sommaren har vi en hyllning till countryn i folkparken.

– Det är ofta genomtänkta grejor, snarare än bara vanliga coverband. Nu på fredag 1 augusti kör vi en Ozzy-hyllning.

– Vi gör ganska mycket punk och väldigt mycket singer-songwriter. Många äldre svenska artister – Dan Hylander, Marie Bergman… Många av de här artisterna har en väldigt trogen publik, som kommer varje gång.

Under åren har Porter & Thorells Syndrom också prövat en mängd andra genrer, men allt fungerar inte lika bra.

– Vi lyckas aldrig något bra med jazz, till exempel. Det har funkat någon enstaka gång, men då är det någon artist som har en egen publik som de själva drar dit. Men vi har aldrig lyckats dra särskilt mycket folk med jazz.

Har ni någonting nytt som ni klurar på, som ni skulle vilja pröva?

– Vi har ganska länge tänkt att vi skulle vilja ha någon renodlad hårdrocksklubb eller liknande, kanske en gång i månaden eller så. Det är lite roddigare med lokal, för det låter ju rätt mycket.

Berätta lite om de scener ni är verksamma på – ni har Kafé Himlavalvet, Ekermanska och även någonting på Långholmen..?

– Ja, en scen på Stora Henriksvik, precis vid stranden där.

– Vi blev av med fem scener under pandemin, så vi fick börja om. Vi har fortfarande inte hämtat oss efter pandemin, det är ganska långt kvar, vill jag påstå.

– Ekermanska håller på att bli vår nya sommarhemmaplan, men den är fortfarande ny, det tar lite tid att få folk att hitta dit.

Före pandemin så höll Porter & Thorells Syndrom på att jobba upp Fåfängan som en aktiv livescen, men tyvärr sade stadsdelsnämnden sedan nej till fortsatta konserter.

– Vi skulle tydligen störa ”trädens rotzoner”. Men att det sker privatfester där 300 personer står och hoppar upp och ner med samma gräsmatta som dansgolv eller att folk åker upp och sladdar runt med bil och lämnar kanyler, ölburkar och pizzakartonger efter sig, det är tydligen helt okej.

Även Galejan på Skansen har varit en aktiv scen, men just nu fungerar den inte – den är lite för stor för Porter & Thorells Syndrom och inte tillräckligt etablerad och välkänd. Melodybox i Hägersten är också ett avslutat kapitel – de hade ett rivningskontrakt eftersom det ska byggas bostäder på platsen.

Var kör ni någonstans under vinterhalvåret?

– Vi har två små scener. Gitarrbutiken Twang, där vi har varit länge. Det är en sådan genuin plats. När man kommer ner i källaren, den stämningen och känslan, den går inte att köpa. Du kan inte köpa en Ikea-byggsats med den känslan.

– Det är lite samma sak med Sofia Common, på Bondegatan bortåt Erstagatan till. Vi har varit där sedan i höstas. Det är lika stort eller snarare litet. Det känns som en punkkällare från 1982, med röda väggar och lite saker uppsatta hipp som happ. Det går inte att köpa den patinan.

– Vi ska pröva på att vara på Rosettas, nere vid Bergsunds strand. Det är samma ägare som Stampen. Det ska vi testa i september.

– Sedan hyr vi in oss på andra ställen när vi behöver, till exempel på Nalen Klubb eller Debasers Brooklyn Bar.

Vilka är utmaningarna och svårigheterna med att vara livearrangör i dag?

– Vårt största problem är pandemin och att vi blev av med fem scener. Det är ojämförligt vårt största problem. Vi hade ägnat lång tid – 5, 8, 10, 12, 13 år – åt att etablera de här scenerna och folk visste att de fanns. Det brottas vi med mest.

– Att dra i gång nya scener när man är 25 år är en sak, men när man är dubbelt så gammal så börjar det bli lite motigare.

– Nu börjar väl Ekermanska finnas i medvetandet hos vår publik, så vi hoppas att det kan lossna. Nästa år hoppas vi kunna vara där hela sommaren – juni-augusti. I år blir det bara en månad, för vi har ett sådant där tillfälligt tillstånd, ett festivaltillstånd.

Vilken potential för utveckling av livescenen ser ni? Vilka möjligheter ser du?

– Att förenkla utskänkningstillståndsregler för kulturevenemang skulle vara en väg.

– Det har länge funnits någonting som kallas paustillstånd, att man kan servera öl och vin i pausen på till exempel teatern. Då behöver man inte ha 16 varmrätter och trerättersmeny.

– Men om paustillståndet gjordes om till ett evenemangstillstånd, så att man kan servera 1-2 timmar innan konserten, om det är paus i konserten, under konserten och sedan någon timme efteråt, så skulle det underlätta någonting vansinnigt och skulle kunna skapa möjligheter framför allt för små konserter.

– Maten är ofta sekundär för våra gäster – musiken är nummer ett – men många som går på konsert vill ta en öl eller ett glas vin. De kanske vill äta också, men det kan vara ganska enkelt. Vi har inget emot att tillhandahålla något att äta, men vill hålla det enkelt. Då kan det vara att man inte kommer upp i den standard som behövs för att få ett stadigvarande tillstånd.

En positiv sak för livescenen är att tekniken – ljud, ljus etc. – har blivit mycket billigare jämfört med för 10-20 år sedan.

– Även väldigt bra teknik har blivit billigare. Och det finns också bra lösningar för att isolera ljud på ställen. Men trots att det är billigare så är det många små konsertarrangörer som inte har de pengarna.

– Här skulle man kunna tänka sig att myndigheterna inrättar ett speciellt sådant bidrag, ett enkelt, standardiserat bidrag för ljudisolering, teknik och ljudkoll. Finns det en scen, då finns det artister som vill spela och finns det artister finns det i regel åtminstone en liten publik som vill höra, och då är det också intressant för krögare.

Jonas Thorell påpekar att han är medveten om att han pratar ur ett Stockholmsperspektiv, men att allt kanske inte fungerar i mindre städer.

Finns det något annat som skulle kunna stimulera livescenen för musik?

– Vi har flaggat för någon slags speeddejting mellan kulturarrangörer och näringsliv. Problemet är ofta att det inte finns några kontaktytor, jag känner inga marknadschefer på Ikea… Och de känner inga som vi. Men många i näringslivet är ofta kulturintresserade.

– Jag tror att myndigheter skulle kunna skapa kontaktytor mellan kulturlivet och näringslivet. ”Den 4 november kan sponsringsansvariga som är konstintresserade träffa kulturutövare…” Och sedan den 4 oktober så tar vi musikintresserade.

Har ni själva gjort några ansatser att ta sådana kontakter?

– Ja, men det går sällan något bra. Framför allt vet vi inte riktigt var vi ska börja och sedan är det tusen andra saker vi behöver göra.

– Nu har vi fått en budget för att göra en Youtube-serie på temat hembygds-TV. Det har inte så mycket med våra musikscener att göra, egentligen. Där fick vi en peng från Stockholms läns hembygdsförbund, som i sin tur har fått projektpengar för att uppmärksamma kulturarv som besöksmål.

Finns det några konserter som står ut i minnet av alla dem ni har arrangerat?

– The White Buffalo på Fåfängan. Då hade vi varit med från början, när han spelade på Twang för 25 personer eller något. Och sedan spelade han på Lasse i Parken och sedan Nalen Klubb. Det blev mer och mer folk hela tiden och sedan blev det 1 000 personer på Fåfängan. Att vi var med hela vägen där, det var en riktig höjdpunkt.

– Vi drev Capitol ett tag på St. Eriksplan. Den sista konserten vi hade där var med Lindy & Bon Bon Band, som jag tycker är en fantastisk liveakt.

– Sedan hade vi en klubb med Cookies & Beans på Stampen. En kväll hade vi dem och Miss Li som förband, precis innan hon hade sjungit in en duett med Lars Winnerbäck.

– Sedan Jesper Lindell på Ekermanska.

– Rent personligen… jag har hur många band som helst, men jag har ett band som bara spelar Depeche Mode-låtar – från 1981-1993, ofta hela skivor och inga synthar. Det är väldigt kamikaze, på något sätt. Då spelade vi hela Songs of Faith and Devotion, med helt band plus fyra stråk – Stockholm Strings – i Allhelgonakyrkan. Det var jäkligt roligt och blev väldigt bra.

Hur ser era planer ut för de kommande åren?

– Dels vill vi få till att Ekermanska ska bli en sommarscen som håller på juni-juli-augusti åtminstone. Där vi själva sköter serveringen också. Att vi år från år kan göra det lite mer avancerat. Nu är det burköl och bag-in-box och korv med bröd. Och jag står och gör chiligryta på en kokplatta. Vi vill ha det lite snyggare. Vi hoppas och tror på det, så att vi kan öka och öka under de närmaste tre åren.

– Sedan vill vi få till scenen på Sofia Common, så att den rullar 5-6-7 dagar i veckan, lite av sig själv. Med små roliga grejor – lokala artister, roliga hyllningar, folk som har knäppa idéer – ”jag skulle vilja göra en Ratata-hyllning akustiskt!”. ”Javisst, gör det, det blir väl bra.”

– Det är lite anything goes. Så länge man gör det med någon kärlek till det man håller på med och tror att man kan dra dit några likasinnade.

– Sedan vill hitta en till scen att jobba med, som är kanske kring 200 personer.

– Vi utesluter inte att vi ska driva servering själva på något ställe till. Men det kanske ligger något år framåt i tiden. Vi ska egentligen ha ett eget ställe även på vintern.

Se konsertprogrammet hos Porter & Thorells syndrom

Porter & Thorells Syndrom på Facebook