Sparks fortsätter att övertyga

Russell Mael är 76 år men studsar fortfarande omkring som en entusiastisk gympapassledare på scenen. Mest imponerande är att hans sångröst låter precis lika bra som någonsin. Rösten sviktar inte ens när ljudet lägger av flera gånger (framför allt under When Do I Get To Sing My Way, ironiskt nog) och han behöver göra omtagningar. (Det är faktiskt inte jätteofta jag har varit på konserter som drabbas av ljudavbrott och att det sker flera gånger har faktiskt aldrig hänt tidigare, vad jag kan minnas.)

Ron Mael fyller 80 år i augusti och har alltid utgjort en kontrast till sin yngre bror, med sitt stenansikte och, minst sagt, sparsamma scenutlevelse. (Han gör dock fortfarande sin patenterade robotdans i The Number One Song In Heaven, dock kortare denna gång än vad jag minns från tidigare.)

Sparks har tidigare i år släppt sitt 28.e album, Mad!, och bröderna Mael vilar inte på gamla lagrar utan spelar flera låtar från senaste skivan och låtar från flera olika delar av sin karriär under konserten på Gröna Lund på fredagskvällen.

Mest udda i kväll är förmodligen Whippings and Apologies från Sparks andra album, A Woofer in Tweeters Clothing.

Mest effektiva i kväll är kanske de dansorienterade låtarna som Beat The Clock, Music That You Can Dance To och tidigare nämnda The Number One Song In Heaven.

Men störst jubel får som alltid This Town Ain’t Big Enough for The Both of Us.