Tillbakablicken: Out of The Blue, Electric Light Orchestra
I vinjetten Tillbakablicken har jag, med jämna mellanrum, tittat tillbaka på artister eller enstaka album. (Sök på TIllbakablicken i sökrutan om du vill hitta tidigare inlägg.)
Jag lyssnade här om dagen på Out of The Blue, Electric Light Orchestras dubbelalbum som kom ut 1977. Jag slogs av några, kanske uppenbara, saker. För det första är låtmaterialet enormt starkt – det är nästan fler låtar som är att betrakta som klassiska på skivan än det är låtar som är att betrakta som ”bara” bra.
För det andra är produktionen magnifik. Det är, bitvis, en vägg av ljud, dock en ljudvägg som har dynamik, som släpper in luft och utrymme mellan instrumenten. Det är inte bara en massiv mur av ljud, utan vi hör hela tiden de instrument som måste höras.
ELOs låtskrivare, gitarrist, bandledare och producent (med mera), Jeff Lynne, skrev dubbelalbumets låtar under tre och en halv vecka i de schweiziska alperna. Eftersom det regnade i princip hela tiden döptes en av albumsidorna till Concerto for a Rainy Day, som inleds med Standing In The Rain men avslutas med Mr.Blue Sky. (Åskan och regnet som hörs på albumet är dock inspelad i München, där bandet spelade in skivan, i Musicland Studios.)
Mr. Blue Sky är ELOs överlägset mest populära låt, med över en miljard streams på Spotify, mer än dubbelt så många som den näst mest populära låten, Don’t Bring Me Down.
De mest populära låtarna på skivan är väldigt bra, men alla som anser sig vara ELO-konnässörer vill gärna peka på de spår som alla andra riskerar att missa. Mina tre favoriter släpptes aldrig som singlar, men är något för finsmakare.
Starlight – en fin ballad som bandet tyckte påminde om någonting av soulsångaren Al Green. Följdriktigt fick den arbetsnamnet Al’s Arse. (Ett annat arbetsnamn som tydligen var återkommande genom ELOs karriär var Bad Salad, en omkastning av Sad Ballad, och ELO har ju en rad sådana i sin katalog.)
Big Wheels – även detta en ballad, med Jeff Lynne på sitt mest själfulla humör och med en bakgrundskör (riktig manskör, som återkommer på flera ställen på skivan). Framför allt en extremt välkomponerad och välproducerad låt.
Sweet Is The Night – jag och möjligtvis några andra hävdar att detta faktiskt kanske är Jeff Lynnes allra bästa låt genom tiderna. Här rör vi oss i midtempo, med Jeff Lynne och basisten Kelly Groucutt (den något ljusare rösten) som växelsjunger i verserna. Framför allt Lynne sjunger fantastiskt bra, med riv i rösten. Juliana Hatfield gillar Sweet Is The Night så mycket att hon två gånger har spelat in en cover – här är första gången och här är andra gången.)
Out of The Blue är värd att uppmärksamma inte bara för musiken, utan även för omslaget. På omslaget syns det ELO-rymdskepp som blev en återkommande symbol för bandet. Rymdskeppets utseende byggde på den ELO-logotyp som designern Kosh tog fram till skivan A New World Record, som kom ut året före. Kosh och Shusei Nagaoka samarbetade kring design och formgivning av Out of The Blues omslag. När man viker upp dubbelalbumet så har Nagaoka målat rymdskeppets insida med kommandobrygga etc.
Out of The Blue innehöll en kartongmodell som kunde vikas ihop till ett ELO-rymdskepp.