Halvårsrapport

Första halvåret 2025 närmar sig sig slut – det är förvisso en dryg vecka kvar, men jag kan nog med gott samvete göra en summering när det gäller skivutgivningen.

Som jag nämnde när jag summerade 2024 har jag blivit lite allergisk mot bästalistor. De är extremt subjektiva men framstår i sin hierarkiska ordning som genomtänkta och objektiva.

Så ingen ranking eller listning, bara observationer kring några skivor som har kommit ut under det första halvåret, och som på ett eller annat sätt har fångat mitt intresse.

Here We Go Crazy med Bob Mould är en ytterst vital skiva från 64-åringen känd från Hüsker Dü.

Valerie Junes Owls, Omens, and Oracles är kanske den skiva jag har lyssnat mest på under våren. LIte upp och ner, men många höjdpunkter.

Emma-Jean Thackray släppte Weirdo, ett album där hon spelar (nästan) allting själv, men märkligt lite trumpet som är hennes huvudinstrument. Ett album som textmässigt kretsar kring enormt tunga saker som död och depression, men som i sin kreativitet är upplyftande.

Sault och Little Simz släppte varsina album, 10 respektive Lotus. Det sägs att i alla fall Little Simz album handlar en del om fejden med Saults Inflo.

Ibland vill man bara ha rock som låter som förr, som hårdrockande (svenska) Thundermother som släppte Dirty & Divine eller Billy Idol som släppte Dream Into It, som lika gärna kunde vara producerad 1982.

Svenskt i övrigt? Henric de la Cour (som återförenar Yvonne i höst) släppte My Bones, Your Ashes, som jag gärna vill höra mer av. Fleshquartets Unepidemic Sound lät oförskämt bra.

Månskensbonden sjunger på svenska från andra sidan Östersjön, i Svindel och lågtryck åker bonden runt i världen.

Svenska akademiens Resa dig igen är nog den bästa svenska skivan jag har hört i vår.

Till sist så vill jag höra mer av Patrick Wolfs Crying The Neck.