Får vi höra Ulf Lundells album Post?
Jag läste de fem första delarna av Ulf Lundells dagboksromaner, Vardagar. Från nummer 6 och framåt så har jag köpt dem, ställt in dem i bokhyllorna och tänkt att jag ska läsa dem ”när jag får tid”. Som ni vet så uppstår aldrig det där magiska ögonblicket då man ”får tid”.
Tidigare i maj så kom Vardagar nummer 12 ut. Jag fattade raskt beslutet att köpa den och faktiskt läsa boken direkt denna gång. (Kommer jag någonsin läsa bok 6-11? Nej, det är inte sannolikt, men jag skulle inte helt utesluta möjligheten).
I den svenska kritiker- och tyckarkåren råder konsensus, som alltid, kring vad man ska tycka om Ulf Lundells dagböcker. Alla är välvilliga, från vänster till höger, från Bonniers till Schibsted. Det är väl ingen som tycker att böckerna är mästerverk, men de får i regel positiva omdömen.
Jag hade lite glömt bort hur de är, det var trots allt några år sedan jag läste de fem första böckerna.
Till en början har jag väldigt trevligt i Lundells sällskap. Klyschigt, men det är som att återse en gammal vän. Han lunkar omkring i sin nationalpark, han kör runt i sin bil, han handlar på ICA och Coop, han äter lunch (nu för tiden ofta med sin särbo/halvsambo, N – även om den historien också tar en vändning, vilket ni säkert redan läst i kvällspressen).
Två irritationsmoment, för Lundell, blir dominerande en bit in i boken – hans ryggproblem och en mindre bilolycka, som tvingar honom att byta ut sin bil.
Och någonstans tre femtedelar in i boken börjar jag känna mig ogin. Kan jag läsa om ännu en lunch på en golfklubb eller annat etablissemang på Österlen? Kan jag läsa om ännu en shoppingtur där Lundell handlar fågelfrön, målargrejor eller någonting till huset/tomten/bilen. Kan jag läsa ännu en tirad om Trump eller Putin eller gängvåldet?
Det kanske är så att man ska konsumera dagböckerna ungefär som Lundell skriver dem, en dag i taget. Det är inte att rekommendera att plöja över 2-3 sittningar. Det blir för jävla monotont.
Under läsningen så glimrar det till ibland, en passage om barndomen, om relationen till föräldrarna. Lundell skriver om hur han i vuxen ålder åker ut till föräldrarna i Saltsjö-Boo och nu tänker att de var märkvärdigt distanserade, och drar slutsatsen att föräldrarna var ”klara” med barnen. Naturligtvis vet Lundell inte det, utan han kanske mer reflekterar sin egen inställning till sina egna barn, varav han faktiskt ändå träffar ett (?) under året som skildras och pratar i telefon med ett annat (?). Jag tolkar det som att han rentav träffar ett barnbarn.
För oss som följer allting om musikern Lundell så får vi oss till livs att han planerade en sommarturné för 2025, med en höstvända (antar jag) där även Globen och Scandinavium fanns inritade i turnéplanen. Det hela skrivs av sedan.
Lundell sitter också och försöker skriva låtar till ett album som har namnet – eller i alla fall arbetsnamnet – Post, men det går trögt. Jag kan bara dra slutsatsen att skivan är skrinlagd. Eller kommer vi få höra den så småningom?