Bloggen möter Alex Bergdahl: ”Jag har suttit på bröllop och begravningar och funderat över låtlistor och turnédatum”
Alex Bergdahl och Carl Linnaeus lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet genom en annons i tidningen Okej. Vänskapen var mer eller mindre intensiv under ett antal år. Så småningom kom Carl Linnaeus med idén att han och Alex skulle skriva en bok om Kiss tillsammans, som skulle inspireras en hel del av Alex podcast om Kiss, Alex Room Service.
Tricket är att ingen av böckerna är en traditionell Kiss-biografi – i stället borrar Carl och Alex ner sig i exempelvis ett enskilt årtal eller en händelse eller företeelse i Kiss-världen, och då handlar det inte om att skrapa på ytan, utan om att just borra, så långt som det går att komma.
– Carl sade till mig: ”Skriv ner 20 ämnen som du vill skriva om och så gör jag likadant.” Jag är till exempel otroligt intresserad av Peter Criss karriär. Carl är vansinnigt intresserad av (grafiske formgivaren) Dennis Woloch och layoutbiten, den kreativa biten med skivomslag och sådant.
De två första böckerna, Partners In Crime och Partners In Crime II, var upplagda på detta sätt, med nedslag i olika detaljer i Kiss karriär. Den tredje och senaste boken Kiss – Den sista dynastin handlar om perioden 1979-1980, då Kiss släppte skivorna Dynasty och Unmasked.
– Att Carl fick över tre timmar med Vini Poncia, som ingen annan har fått… Poncia har gjort några tiominutersintervjuer efter det, men det spelar ingen roll, för det är ju ingen som ställer rätt frågor…
Varför är den här perioden Dynasty-Unmasked så intressant?
– Kiss första sprickbildning är när alla medlemmarna plötsligt inte är med på skivan (Dynasty), men de är med i bandet och på turnén. Och sedan är alla medlemmar inte med på vare sig skivan (Unmasked) eller turnén.
– Det är första stora jordbävningen i Kiss. Det har varit bråk innan, men här hände det. 16 december 1979 tog ju en era slut. När de gick av scenen i Toledo och Dynastyturnén var slut, då var ju också originalbandet slut. Känslan av det, är ju sådant som jag har ägnat ett helt liv åt att försöka förstå och beskriva. Känslan av att något tar slut och något börjar.
Vad har ni för knep för att få tag på alla olika personer som intervjuas?
– När det kommer till de här riktigt knepiga, då är det word of mouth. Vi har till exempel med Peggy Tomarkin (copywriter på Kiss reklambyrå). Hon har aldrig gjort en intervju, men det var (formgivaren) Dennis Woloch som sade till henne att ”det här är en bra kille”. Så hon gjorde en enda intervju, och det var med Carl.
– En av de frågor som gäckat mig, det är det här bandet som Peter Criss hade 1980, som skulle ha turnerat. Man har aldrig vetat vilka som var med. Då fick jag tag i han (Tom Harper) som spelade bas på Shandi, och han berättade för mig: ”Ja, men det var ju jag som blev ålagd att sätta ihop det bandet.” Det var en kille, keyboardisten, som han inte kom ihåg, men annars visste han vilka medlemmarna var.
– Då var ju jag tvungen att ha hjärtstartaren bredvid, för det här är coolaste informationen jag har fått på 20 år.
Är du nöjd med alla tre böckerna, eller finns det något du känner att ni kunde ha gjort annorlunda?
– Jag är precis lika stolt och förvånad över alla tre. Jag tycker att kapitlet om 1973, som kom med i bok två, är ett av mina paradkapitel.
– Jag hoppas det blir fler böcker, men det blir inga fler böcker i år i alla fall. Jag måste ha lite paus, jag har ju podden och mina föreläsningar och ett 100-procentsjobb på bibliotek.
Har ni funderat på att ge ut böckerna på engelska?
– Nej, där sätter jag stopp, jag tror inte Carl vill heller. Det finns två anledningar. Dels går det inte att översätta speciellt de första två. De är skrivna med vår jargong, de är skrivna som vi pratar med varandra.
– Men det viktigaste är, punkt två: Jag kan inte med den amerikanska fan-kulturen. Jag är lyckligt förskonad från hot och hat. Så fort du börjar göra grejor på engelska, så får du amerikanerna efter dig, du får hot och hat. Du får dem som vänder allt till politik, du får dem som vänder allt till religion. Du får människor som är genuint elaka, för att de är på internet.
