Bloggen möter Diestinct: ”Vi har hittat tillbaka till varandra”

Mikael Sehlin och Jan ”Zacke” Zachrisson – Diestinct. Foto, ovan och nedan: Anna Pallin.



Det finns artister som lämnar mytiska tidsspann mellan album. Decennier går utan ett ljud, sedan kommer, mer eller mindre oväntat, en ny skiva. Nu har Diestinct sällat sig till den skaran. Bloggen fick en trevlig pratstund med gitarristen, sångaren och låtskrivaren Jan ”Zacke” Zachrisson.

I Diestincts fall fick vi förvarningar om nya albumet, En kapsejsad himmel, genom singlar, varav den första, Minns du mig, släpptes 2019, i samband med skivbolaget Massproduktions 40-årsjubileumsskiva. Vi kommer tillbaka till nutid, men måste börja i forntid, 70-tal och början av 80-tal.


Ta mig tillbaka till tiden i Sundsvall; hur kom du in i musikvärlden och hur bildade ni Diestinct?

– Jag hade en musiklärare i Sundsvall, i sjuan-åttan-nian, som hette Micke Madsen, som var fantastisk. I ett visst läge, när han insåg var jag var någonstans, så gav han mig huvudnycklarna till skolan, som gjorde att jag kunde komma in och repa i vår musiksal under helgerna, säger Jan ”Zacke” Zachrisson.

Via mer eller mindre mytomspunna bandkonstellationer, som Suicide och Förbjudna ljud, så sammanstrålade Zacke, Mikael Sehlin (bas) och Jörgen Bergmark (trummor) sedan i Diestinct.


– Vi sade det rätt tidigt; vi ska repa som fan, vi vill ha skivkontrakt och släppa plattor. Vi var ett ambitiöst band som repade 4-5 gånger i veckan.

En kortversion av genombrottshistorien är att Thåström såg Diestinct på TV, i programmet Midvinterrock från Sundsvall. Han övertalade Peter Yngen på skivbolaget Mistlur att skriva kontrakt med bandet. Yngen föll till föga efter att ha sett en radiospelning, i Tonkraft i P3.

– Förutom Mistlur så var det en jävla massa bolag – Sonet, Metronome – som hörde av sig. Och jag tackade nej till allting, ”vi ska släppa vår egen musik, vi ska göra det här i Sundsvall…” 

Med lite betänketid så hamnade Diestinct ändå på Mistlur. Och spelade in sitt debutalbum, med skiftgång i studion med Ebba Grön, som spelade in Kärlek och uppror. Albumet Se men inte röra kom ut 1981 och uppföljaren Frusna tårar kom ut 1983.


– Vi var sjukt bra live. Det satt som en jävla smäck. Men jag tyckte aldrig vi lyckades överföra den energin och det sättet, på plattorna.
En del andra artister har första skivor som i ärlighetens namn låter rätt kackiga. Men ert första album låter väldigt tajt?

– Men det var det vi var. Sedan var jag ung. Jag tyckte aldrig att jag fick ordning på texterna. Jag tyckte inte att jag fick ordning på sången. Om man kör fast forward till det vi har gjort nu, så känner jag att ”nu sjunger jag på riktigt”.

Du påbörjade en solokarriär också, och släppte en singel (En våning upp, 1986)?

– Då hyrde jag in folk, jag stod för studiotid, tog in musiker och började boka livespelningar. ”Gör vi det här så måste vi tjäna pengar på det…” Då blev det som ett företag. Det var tungt att inte vara ett band…

(Intervjun fortsätter nedanför videon.)

Sedan gick åren, liv och karriärer passerade, mestadels utanför musikvärlden – så vi snabbspolar fram till 2019 när skivbolaget Massproduktion skulle fira 40 år med en jubileumsskiva.


– Då ringde Micke till mig och sade: ”Zacke, nu kan du inte stoppa huvudet i sanden. Antingen gör vi det här, eller så måste du bara säga: ’Nej, det blir inget’.”
Det blev singeln Minns du mig och nu, med släpp i mars, hela albumet En kapsejsad himmel. En, enligt denna skribent, utmärkt uppvisning i hur värdig postpunk kan låta 2022. Mitt i nutid, men grunden från ”gamla Diestinct” finns fortfarande kvar.

– Plattan är egentligen Mickes och min väg tillbaka till varandra, efter att ha varit så jävla tajta. Vi känner varandra utan och innan. Vi har bott i samma hotellrum i alla år. Vi lärde känna varandra när vi var 13 år.

– Jag sade till Micke: ”Då gör vi det här för oss. Vi ska ha det här.”

Nya albumet har återuppväckt vänskapen och det musikaliska partnerskapet.

– Vi har pratat med varandra 3-4 gånger per dag i ett och ett halvt år, för plattan. Varför den heter En kapsejsad himmel – det är i den diktsamlingen (av Stig Johansson) som dikten ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.” finns.

– Nu kommer alla tankar är en kärlekstext till Micke, till exempel. Alla tror att den är skriven till en kvinna, men den är skriven till honom.

– Det är största grejen med plattan, och det är grundtemat, att vi har hittat tillbaka till varandra.

Vad har ni för tidshorisont för den här satsningen, med Diestinct?


– Vi kommer troligen köra första livegrejen i Sundsvall under försommaren på Stora torget.

– Vi ska göra något i Stockholm, troligen blir det Cirkus. Vi har ingen tro på att vi ska åka runt i Sverige och dra folk, utan det får bli riktade insatser. Det kanske blir 4-5 grejor. Vi vill vara säkra på att det kommer folk och att det låter bra.

I höst väntas också remixer på några av låtarna från albumet och en ny tänkbar singel finns i princip klar, med möjligt släpp under senhösten.


– Vi kommer fortsätta att spela in och släppa musik. Men det är ett vuxenprojekt… Vi har ett skivbolag, de är väldigt snälla, även fast det inte rasar in stålar…

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *