John Hiatt har alltid låtarna att falla tillbaka på

”I played here in 2018”, säger John Hiatt till publiken på Cirkus och får i princip ingen reaktion, förutom att en kille ropar att Hiatt också spelade i samma lokal 1982.

Jösses, det är en tidsresa som heter duga. 1982 hade Hiatt släppt sitt blott femte album, All of a Sudden, och var en nervig rocker som konkurrerade med sådana som Elvis Costello och Joe Jackson.

Tiden går och det är ofrånkomligt. ”Ni applåderade bara för att jag gick upprätt in på scenen”, är det första som Hiatt säger till oss.

Sedan får vi några tolkningar där det är uppenbart att de höga tonerna inte riktigt sitter längre, som i Before I Go och Crossing Muddy Waters.

Som tur är så håller han sig lite mer på mattan och stretchar inte rösten lika mycket i fortsättningen. Han går helt enkelt ner i röstläge, där det krävs. Och Hiatt har alltid sin starka låtkatalog att falla tillbaka på.

Han lyckas klämma in många favoriter, Your Dad Did, Memphis In The Meantime, Slow Turning och den obligatoriska Have A Little Faith In Me, som extranummer. Han spelar Across The Borderline, som är mest känd som en Ry Cooder-låt, jag hade ingen aning om att Hiatt skrivit den tillsammans med Cooder och Jim Dickinson.

Jag är mest glad att jag får höra Adios To California, som är en hans senare låtar som kan konkurrera med alla de mest klassiska.

Festligast är kanske ändå att vi får både Master of Disaster och Tennessee Plates. Det är två låtar jag definitivt inte hade gissat på i förväg, men Hiatt känns ganska publikfriande i sitt låtval i kväll. Möjligtvis med tanke på den där tidens tand som finns underliggande hela kvällen. (Snart) 74-årige Hiatt får väl ta lärdom av Bob Dylan som kommer till Sverige i höst, han är hela elva år äldre.