Bloggen möter Henrik Tord: ”Lustans Lakejer var mörkare”
Populärmusik finns ibland med som ett tydligt element i skönlitteraturen. Men jag har sällan läst en roman som så tydligt har ett band i fokus; Lustans Lakejer. Bloggen har pratat med Henrik Tord som har skrivit romanen Vår tid är över.
Vår tid är över utspelar sig under två olika år, 1982 och 2024. 1982 så är Simon och Pirjo bästa vänner. Simon spelar i band, Pirjo skriver poesi. De har, likt de flesta tonåringar, glädjeämnen och våndor, om vartannat.
Lustans Lakejer är favoritbandet. Kläderna ska vara rätt, musiken ska vara rätt, attityden ska vara rätt. Och de vill bort från Avesta och siktar mot någonting större. De brottas med sina känslor för varandra; är de bästa vänner eller finns det något mer?
2024 så kommer Simon tillbaka till Avesta. Han spelar inte längre i något band, men jobbar ändå med musik. Simon ska nu berätta för polisen vad som hände med Pirjo på nyårsaftonsnatten. Vill ni veta mer, så ska ni så klart läsa boken. Det finns det flera skäl att göra.
Vad var den tändande gnistan som gjorde att du ville berätta den här historien?
– Jag tyckte den här tiden var ganska unik, tidigt 80-tal. Det hade varit progg, punk och sedan kom lite mer posörer. Jag kände mig mer hemma i det här med mer litterära texter, kläderna betydde mycket, stilen. Med Bryan Ferry och Japan och sedan Lustans Lakejer som hade sin peak då. Jag tycker inte den grejen hade dramatiserats tidigare.
– Jag blev också inspirerad av Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag ville skriva en bok som den.
Jag ser tre spår i boken – dels det här med musiken och kläderna, sedan mycket om själva relationen mellan Simon och Pirjo och sedan får man nästan en liten kriminalgåta; vad hände med Pirjo? Berätta lite om hur du tänkte.
– Relationen mellan två bästa vänner var väl navet. Och att deras relation går sönder under hösten. Små saker som gör att det sakta faller isär. Den ena har en större kärlek till den andra. Och sedan försvinner Pirjo.
– Nutidsdelen blev bättre, i och med att jag skrev den när jag hade blivit lite äldre. Nu funderar jag på ett annat sätt kring ungdomen, än när jag skrev första utkastet till boken. Det blev ett större djup i boken, i det här att försonas i relationen till Pirjo och en försoning med ungdomen.
Avesta i boken är din egen uppväxtort. Beskriv Avesta på 80-talet, hur var det att vara ung där och gilla musik?
– Det var en klassisk bruksort. Avesta järnverk var hjärtat. Det var norra och södra verken och den gamla delen och den nybyggda. Den gamla delen är nerlagd nu, den nya ägs av Outokumpu nu, men då ägdes verken av Axel Johnson-koncernen. Väldigt många jobbade där, jag praoade där när jag gick i skolan.
– Samtidigt fanns det en ganska stor musikscen. Jag listar många av banden i boken, och då tog jag inte upp dem som spelade hårdrock, för de var jag inte så intresserad av. Men det fanns en stark musikscen och jag rörde mig i de kretsarna.
Spelade du själv eller var du mest musikfan?
– Vi hade ett band som hette Spetsnaz, efter de ryska specialstyrkorna. Vi var ganska synthbaserade och jag spelade gitarr och sjöng. Vi hade två konserter – en på Roxy och en på nyårsafton, i Folkets park. Jag tar med lite minnen från verkligheten i boken.
Ringde du Klas Lunding (legendarisk chef på Stranded Rekords) en gång i veckan, som Simon gör i boken?
– Nej… men jag träffade Klas Lunding, han kom på min releasefest för boken. Det var väldigt kul att träffa honom. Han var otroligt ödmjuk och varm. Jag tyckte ändå jag porträtterade honom ganska bra i boken.
– Det var en sak som Johan Kinde (sångare i Lustans Lakejer) sade, han kom också på releasefesten – ”Klas Lunding skulle aldrig säga tjing”…
Det är lite roligt att Simon och Pirjo tycker att Ratata är töntiga. Var det så? Jag har ingen minnesbild av att Ratata upplevdes så…
– De var jättetöntiga. Lustans Lakejer var mörkare, sedan vann väl Ratata i längden. Ratata var lite för poppiga och glättiga.
– I boken tog jag upp en grej från tidningen Schlager om Ratata, när någon hade sagt ”Det var det äckligaste jag hört.”
I boken skildrar du tiden väldigt bra – hur man klädde sig, vad man lyssnade på, vad man läste… tog du ur minnet eller gjorde du noggrann research?
– Jag var till Kungliga biblioteket och letade rätt på Schlager från hösten 1982. De här scenerna i boken när Simon sitter i biblioteket och läser Schlager, det var jag. Jag var alltid där först, när tidningen kom in.
– På KB printade jag ut vissa intervjuer, spellistor och liknande. Det var därför jag kunde saxa så mycket ur dem i boken.
Tidningen Schlager var bibeln för alla musikintresserade i slutet av 70- och början av 80-talet – en modern tidning som ville slå sig fri från proggens programmatiska journalistik, med Musikens makt som flaggskepp. Schlager hade en större öppenhet för musik som inte var politisk och för musik i alla möjliga genrer.
Såg du någon särskild målgrupp framför dig när du skrev boken?
– Jag har nog aldrig tänkt på för vilka jag skriver. Det här var en bok jag själv skulle vilja läsa. Jag ville att den skulle kännas storslagen och beröra. Den utspelar sig under skoltiden och det är ett dramatiskt skeende. Någonting händer som förändrar dynamiken i gruppen. Jag gillade att vara i den där världen. Det var tråkigt att ha skrivit klart den.
Märker du att den har nått fram till någon särskild målgrupp?
– Ja, det är folk i min egen ålder, som har varit med om den här tiden. Väldigt många från Avesta har hört av sig och sagt ”hur kan du komma ihåg alla de där grejorna?”.
– Men sedan har jag haft folk som är 20 som har läst boken och de relaterar till musik som de gillar.
– De som är uppvuxna på 80-talet tycker det är kul att gå tillbaka till den världen och få se den dramatiserad. Men jag får bra feedback både från yngre och äldre människor. Min mamma sade: ”Jag skulle vilja ha en sådan bok om MIN ungdom.”
Henrik Tord har, förutom Vår tid är över, även skrivit böckerna Kum, Lasaros tårar och Laboon: Vågen som äter människor. Vår tid är över finns som bok, som e-bok och som ljudbok, inläst av Shanti Roney.
Henrik Tord listar sina fem favoritlåtar av Lustans Lakejer
Massans sorl
Det är den låt jag lyssnade mest på som ung, men även lyssnar mest på nu. Odödlig och vemodig.
Paradisets portar
Strofen ”vår tid är över” i låttexten, blev titeln på min bok. Det säger väl allt. Och Tom Wolgers på piano … Nostalgisk och storslagen.
Segerns sötma
Ödesmättad och så vacker. Och sången släpigt ångestladdad och skön.
Öppna städer
Den lockade om en värld långt bortom bruksorten. Fylld av stora städer, dans och glittrande ljus.
Drömmar dör först
Den har ett tyngre sound som de flesta låtar från tredje plattan. En sådan där sorglig låt som bara växer med tiden. Richard Barbieri från gruppen Japan producerade, vilket hörs.
Soundtrack till boken
Henrik Tord har också sammanställt en hel spellista: