Bloggen möter Lilla Barbro: ”Lilla Barbro har något på hjärtat”
Maja Heurling har gjort om sig – eller i alla fall skaffat ett alter ego, Lilla Barbro. Lilla Barbros självbetitlade debutalbum kommer ut i dagarna och bloggen fick en pratstund med både Maja och Lilla Barbro…
Artistnamn är ingen ovanlig företeelse. Många känner ett starkt behov av att skapa ett alter ego eller en särskild artistpersona som blir den som får fronta i artistlivet, medan privatpersonen kan leva sitt vardagliga liv.
Maja Heurling har gett ut skivor under eget namn ända sedan 2000, en mix mellan visa och pop. (Mer om de tidigare skivorna längst ner i denna artikel.)
Nu tar Maja steget och blir Lilla Barbro, en pseudonym hämtad från en dikt av Signe Aurell, men också en homage till Majas mor, som hette Barbro.
Varför uppstod det behovet att helt plötsligt vara ”någon annan”?
– Det var lättare för mig att ha ett band, det var svårare för mig att gå upp och vara soloartist. Jag har inte riktigt ringat in varför. Jag tycker om att vara i projekt, att ha med andra på scenen.
– Sedan dök det upp nästan som en förbjuden tanke – tänk om jag skapar ett artistnamn? Och då kändes det så skönt och begränsande och tydligt.
Vem är Lilla Barbro och hur är hon inte Maja?
– Vi skiljer oss inte åt, men däremot är det som en förstärkning av vissa sidor hos mig, en koncentration som har mer pondus, tydlighet, vågar ta frontpositionen utan att be om ursäkt och har något på hjärtat. Hon har något på hjärtat och vill säga det. Hon är modigare än jag, tydligare än jag. Hon har en kompass.
Det stod i pressmaterialet att du har jobbat i tio år med låtarna. Dök det här med Lilla Barbro upp längs vägen?
– Ja, det dök upp när jag bestämde mig för spela in låtarna och göra en ny skiva.
Jag förstår att mycket av låtarna bottnar i en del oro för omvärlden och även kring relationer – berätta lite om inspirationen bakom.
– Inspirationen är att navigera i livet. Jag har precis fyllt 50, med alla de krav som finns på vem man ska vara som människa och hur mycket man ska synas och bekräfta och bekräftas.
– För mig var det en stor vändpunkt när pandemin kom. Det började där och sedan blev det som ett töcken, en oerhört svårnavigerad tid. Och sedan förlorade jag min mamma. Marken var inte fast under fötterna längre. Det tog ganska lång tid för mig att fatta hur jag skulle sätta ner fötterna och vänta in någonting annat.
– Det var en sådan tydlig transformation. I det har det kommit olika låtar. De har handlat om relationer, om döden, om oro för framtiden, om allt möjligt.
– Det finns mer djup, för jag har levt mer, helt enkelt.
Var skrivandet ett sätt att bearbeta och ”hitta marken” på något sätt?
– Ja, både och. Det finns en sång som är den sista på skivan, som Ola Sandström har varit med och skrivit musiken till, som heter Till kvällen. Den skrev jag på en dag. Men den hade blivit till i mitt inre under alla de här åren. Det var som fragment av saker jag hade känt och tänkt. Bearbetningen pågår inuti, men sedan när det ska ut på papper så kan det gå snabbt.
Det musikaliska spåret är ännu lite poppigare, med lite synthar och trummaskiner? Hur växte den tanken fram?
– Jag är uppväxt med 80-talspop. Jag lyssnade nästan mer på pop än på visa. När jag hittade Olivia Lundberg som har producerat och spelat in skivan så kände jag att jag kunde förverkliga en vision som jag egentligen har haft hela tiden. Jag har inte själv kunnat realisera den. Jag kan inte tekniken, jag kan inte synthar. Jag har varit lite begränsad med min gitarr.
– Låtarna jag skriver är till formen väldigt mycket poplåtar, så de har hittat hem på det här sättet.
Hur har ditt och Olivia Lundbergs samarbete sett ut?
– Hon gjorde förslag utifrån demos som jag hade skickat till henne. Sedan har vi suttit rätt mycket bredvid varandra i studion. Hon spelar nästan alla instrument och jag har lagt sång och körer.
Är det några särskilda låtar som du gärna vill lyfta fram?
– Det är den här Till kvällen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är den tydligaste visan på skivan. Sedan tycker jag också väldigt mycket om Vem är jag nu, som är en ganska dramatisk låt.
– Jag tycker om den, för att den fick bli allvarlig och dramatisk… man skämtar inte förbi den. Den fick stå där i sitt ödesmättade allvar.
– Det är mycket jag gillar med Olivias arrangemang. Göteborg tycker jag också har fått en jättefin inramning.
Nu blir det releasespelning den 30 januari, vad kan vi förvänta oss då?
– Då blir det band. Jag har dragit ihop ett band, vi är sex pers. Vi har repat under hösten.
– Det blir både akustiskt som kontrabas och dragspel och även synth och elgitarr.
– Flera set blir det också, med både gammalt och nytt.
– Den 21 februari har vi också en spelning i Malmö, på en festival.
Maja Heurling om de tidigare skivorna.
När första skivan, Simlektioner, gavs ut så var ni ett band – Maja Heurling & Soffgrupp, det var ett lite roligt namn?
– Ja, det tyckte vi också. Det var lite proggigt. Det fanns ett gammalt proggband som hade hetat Soffgruppen, men det visste vi inte då. Men det var ju jag som ville ut och spela mina låtar, så då drog jag ihop det här bandet med kompisar i Göteborg, där jag bodde då.
– Då hade jag hållit på med visa ganska mycket och gått visskolan i Kungälv. Det var texten i fokus och lite popinramning.
– Vi spelade in allting live. Det var första skivan, jag visste inte hur man gjorde. Vi fick leka fram det.
– När jag lyssnar på den i dag så tycker jag den är mycket bättre än jag tyckte då.
Sedan gick det några år och så kom uppföljaren, Tänk om kärlek inte övervinner allt. Då var du soloartist.
– Ja, jag har väl varit soloartist hela tiden. Det var någon trend där på slutet av 90-talet att man skulle vara en artist och ett band. Men jag har varit soloartist hela tiden.
– Nu gick jag från att jobba med mina kompisar till att jobba med professionella musiker. Jag ville gå mer mot pophållet. Jag tycker man hör tidsandan rätt mycket – någon slags Winnerbäckvibe som var inne då, och som jag gillade.
Efter ytterligare några år så kom visskivan, Irrbloss, tillsammans med Ola Sandström?
– Det här har blivit ett stort projekt som gjorde att jag kunde börja leva på musiken. Det var en diktsamling med Signe Aurells dikter som ramlade i knät på mig, mer eller mindre. Eftersom jag är visperson och diktperson och textperson, så var det som att få en skatt.
– Jag började läsa dikterna och kände att ”det här är musik”. Jag hade aldrig tonsatt. Sedan hörde jag Ola Sandström – han har tonsatt Tomas Tranströmer och Stig Dagerman. Det var så fantastiskt. Det var precis så jag ville göra så jag bjöd in honom och frågade om han ville samarbeta kring det här.
– Vi jobbar fortfarande med det här, vi har spelningar i vår med det här projektet. Det har tillkommit några ytterligare dikter.
– Vi har gjort en föreställning kring den här emigranten Signe Aurell, så vi berättar om henne och sjunger sångerna. Den föreställningen har vi spelat sedan 2019. Det är tidlösa frågor, migration och hemlängtan.
Lyssna på Lilla Barbro på Spotify