Bloggen möter Maud Lindström: ”Visan får inte bli kulturhistoria eller ett museum”
20 år efter debutalbumet Strategivisor för kärlekskritiker så har Maud Lindström precis släppt uppföljaren, Du får gå. Ett album som du som läser faktiskt inte får missa. – Nu är jag redan sugen på nästa skiva, säger Maud Lindström.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket bra musik det finns. Ibland missar jag tyvärr artister som jag borde lyssna på. Exempelvis hade jag inte hört Maud Lindströms debutalbum, Strategivisor för kärlekskritiker, som kom ut 2005. Därför var jag dubbelt förvånad när uppföljaren, Du får gå, aviserades, nu 20 år senare.
Maud Lindström är en vandrande ambassadör för svensk visa. Inte bara med sin egen musik, utan också högst handfast, som linjeledare för Nordiska visskolan vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv.
För Maud Lindström utvecklades musikintresset gradvis. I familjen fanns en pappa som sjöng och spelade blues. När Maud var på väg in i vuxenlivet, så kopplades musikintresset ihop med intresset för genusfrågor.
– Jag flyttade till Göteborg och alla de här intressena gick ihop – att skriva egna låtar med texter som berörde min vardag. Då läste jag feministiska studier på Kvinnofolkhögskolan. Där fanns en publik och en uppbackning. Då förstod jag att det fanns andra som var intresserade av det här, inte bara jag, säger Maud Lindström.
I Göteborg fanns en livaktig visscen – med bland andra Loke Nyberg, Dan Viktor, Christina Kjellsson med flera – som Maud blev en del av.
– Många av oss hade en fot i punken eller åtminstone en punkattityd. Ett samhällsengagemang, engagemang för text, ett intimt uttryck, att vilja säga någonting. Det var absolut inte all visa jag gillade. I dag är jag mycket bredare i vad jag gillar.
Debutalbumet producerades i samarbete med Martin Molin.
– Det var en tid av uppror mot att visartisten måste vara en man, och gubbigheten inom visan var fortfarande ganska stark. Nu är visan mycket bredare och det har kommit andra sorters artister.
– Jag ville också kombinera fult och fint. Våga lyfta fram tillkortakommanden och fula känslor, med ganska mycket attityd.
Debuten var fylld av många funderingar kring relationer, kärlek och sex.
– Jag hade en feministisk agenda, en väldigt stark feministisk agenda. Jag läste en bok när jag gick på universitetet som heter Det kallas kärlek, av Carin Holmberg, som jag fortfarande håller väldigt högt. Hon har intervjuat tio så kallade jämställda par; de och andra runt omkring dem definierade dem som jämställda. Och sedan djupintervjuar hon dem och plöjer igenom med teori: ”Här är det inte jämställt, här är det inte jämställt…”.
– Då handlar det inte bara om vem som diskar, utan också om vem som kan bete sig hur och vem som uppskattar den andre och hur man kommunicerar med varandra. Och ömhet och kärlek och sex med varandra.
– Jag och mina kompisar satt och applicerade allt det här på våra egna liv.
– Sedan är inte skivan helt självbiografisk, men det är klart att det springer ur en person som är ung och frustrerad och ledsen. Det finns ganska mycket sorg och förtvivlan i många av sångerna. Jag satte fingrarna på många smärtpunkter.
Men också mycket humor?
– Ja! Och det finns också i vistraditionen och den politiska traditionen, att skoja. Även i den feministiska traditionen, att man skojar om sånt man inte får skoja om.
Vacker vid vatten, en av låtarna från Maud Lindströms första skiva, finns publicerad i En ny svensk visbok, som Svenska akademien har gett ut.
Sedan dröjde det 20 år innan uppföljaren, Du får gå, kom ut?
– Låtarna är skrivna från 2017 och framåt. Det är till och med en låt som är äldre än så…
– Jag tillbringade många år med att spela efter debutalbumet. Sedan utbildade jag mig till kulturprojektledare och jobbade på Musikcentrum med att hjälpa andra. Jag var gästlärare på Visskolan och jag fick barn.
– Men det var flera år av skrivkramp. Jag tappade liksom lusten och berättelserna och jag visste inte vad jag ville säga. Jag började lösa upp de där knutarna när jag gick Rim och reson som Christina Kjellsson hade på Nordiska folkhögskolan Till slut kunde jag acceptera att det inte var någon som förväntade sig att jag skulle göra någonting särskilt. Jag var tvungen att släppa de förväntningarna själv, om vad jag tror, att andra tror, att jag vill, att jag ska göra…
– Jag kände också att jag nischat mig så hårt som kärlekskritisk bisexuell feministisk artist att jag målat in mig i ett hörn och inte kunde komma vidare.
På skrivkursen så jobbade Maud Lindström med låten Semesterns sista dag som finns på nya skivan.
– Då kände jag att det här med att väva ihop det fina och det fula, det lilla och det stora – att det var väldigt kul att skriva den sången. Den kändes viktig.
Maud Lindström har skämtsamt sagt att hon vill ”skildra kvinnoliv från födsel till död”, vilket stämmer väl när man ser över albumet.
– Men jag har skrivit låtarna en och en och sedan när jag har satt ihop det så ska man försöka se vad det är man har gjort. Jag vet det fortfarande inte riktigt… men jag kanske vet det snart.
Jag gillar ljudbilden på nya skivan, den känns väldigt öppen och som att ljudbilden andas – berätta hur ni tänkte musikaliskt!
– För det första så har jag lämnat ifrån mig jättemånga beslut till Petter Eriksson, producenten.
– Han har byggt upp den där studion (studio Folkhemmet) på gränsen mellan Småland och Halland.
– Han har fått riktlinjer men sedan varit ganska fri inom de riktlinjerna. Han har dragit ner tempot och fått in den där luften. Texterna får plats utan att det känns tomt, men också att det skapas ett slags motstånd när man håller tillbaka.
– Den första plattan var… wouäh, där ville jag fram hela tiden. Nu ska jag försöka hänga tillbaka och det är något väldigt spännande som jag tycker också kopplar till texterna. De är liksom vardagsdramatiska och då blir produktionen också vardagsdramatisk.
– Jag har haft stor tillit till Petter Eriksson. Vi har haft en del diskussioner, men sedan har vi oftast gjort som han ville, och det har jag förstått efteråt att det var bra, säger Maud och skrattar.
– Vi ville landa i ett bredare sound som drar lite åt americana och rock, mer än traditionell visa. Petter vill alltid ta bort en massa ackord som han tycker är onödiga och gör att det blir visklyschigt. Han menar att inspelning och live är lika olika som film och teater – det behövs inte lika stora gester.
Känner du dig nöjd?
– Ja, det gör jag, absolut. Nu är jag redan sugen på nästa.
Har du några favoritlåtar på skivan? För mig är det ju den sista låten, Du får gå.
– Det är ju den för mig med. Det är den sista låten som jag skrev, för 1,5 år sedan. Allting stämmer i den, både produktionen och hur den blev.
– Den har varit en viktig bearbetning för mig själv, för den grundar sig i min mammas bortgång i cancer. Sedan blev min pappa sjuk så jag har förlorat bägge mina föräldrar.
Titelspåret skrevs tillsammans med Lottie Beskow som övertygade Maud om att textraden om att mor och dotter tittar i moderns smyckeskrin skulle vara kvar. Maud själv undrade om det inte skulle bli ”för mycket”.
– Överens var också en sådan jag höll på att traggla med och inte riktigt tyckte om. Den har låtit på olika sätt och jag har hållit på och klippt och klistrat… Jag spelade upp den för några vänner och när jag tittade upp från mina papper satt en av mina vänner och grät. Hon var mitt inne i en separation, den där situationen när man är ”överens”.
– Semesterns sista dag fick en bluesig produktion. Det var den som Petter slet mest med och tyckte var sämst. ”Det är alltid en låt som är sämst!” ”Va, den är ju bäst!”, sade jag. Den fick jag leka i, det händer något oväntat i texten. Det är kul när skrattet fastnar i halsen hos publiken.
Nu ska Maud Lindström turnera i oktober. Turnén görs som en trio med Petter Eriksson och Johan Bengtsson.
Här finns alla Maud Lindströms spelningar!
Hur står sig den svenska visan i dag?
– Jag tycker den står sig toppenbra. Det har varit inne med svenska texter länge och det finns mycket bra svenska texter i alla genrer. Återväxten inom visan är jättefin, men trots stort intresse för genren är det inte alla som hittar till de nya yngre visartisterna som försöker etablera sig. Det finns popartister som lyfter upp gamla visor och gör sin egen grej av det, som till exempel tolkningar av Olle Adolphson och det kommer även tolkningar av Barbro Hörberg, eller Mando Diao som tolkar Fröding. Popartisterna lyckas få ett intresse för sina tolkningar. Men det finns så mycket mer som är nytt och intressant och säger något om idag om man letar sig lite bortom de stora artisterna. Det är där visan verkligen lever och frodas!
– Visan får inte bli kulturhistoria eller ett museum. Oavsett om du skriver nya låtar eller om du tolkar gamla låtar, så måste de göras aktuella och intressanta i dag.
Nämn några visartister som du tycker borde få mer uppmärksamhet!
– Sofia (Fia) Ekberg har precis släppt en ny skiva. Loke Nyberg har en ny platta som kommer nästa år, tror jag. Maria Lindström släppte en Bellmanplatta förra året. Den är så rolig, med en kvinna i 70-årsåldern som gör Bellman. Inte luta och peruk, utan enkelt, roligt, rytmiskt och vasst.
Efter kort betänketid återkommer Maud Lindström i ett mejl:
Här kommer också en lista på några samtida och i de flesta fall yngre visartister som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet: men det finns många fler!
Jonathan Hilli
Elona Planman
Maja Heurling
Elin Callmer
Ellinor Brolin
Johan Olsson
Katarina Hemlin
Hilma Phalén