The Waterboys bjuder på extra allt
Ni som har gott minne och har följt bloggen minns att jag skrev ”The Waterboys har blivit ett hemskt band” när jag recenserade deras förra spelning i Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Jag står för detta, det var en hemsk spelning av ett hemskt band. Svenne Banan-rock av värsta sort.
Då var jag säker på att det var sista gången jag såg bandet.
Nu har Mike Scott tagit sitt förnuft till fånga och tagit tillbaka violinisten Steve Wickham och dessutom bjudit med sig Steve Earle. Konsertturnén kallas Fisherman’s Blues Revue, med andra ord är fokus på just Fisherman’s Blues-albumet.
Men det är långt ifrån allt vi får under kvällen – återigen i Filadelfiakyrkan – som verkligen kan kallas extra allt. The Waterboys inleder med en slags greatest hits-runda som inkorporerar bland annat Don’t Bang The Drum, A Girl Called Johnny, The Whole of the Moon och Glastonbury Song.
Därefter gör Wickham entré till det filande introt till We Will Not Be Lovers. Nästan hela Fisherman’s Blues-albumet rivs av (förutom låten World Party, jag vill inte tro att det är av illvilja mot förre bandmedlemmen Karl Wallinger som hade ett band med just det namnet).
Steve Earle kommer in efter pausen och kör några av sina standards, som Copperhead Road och My Old Friend The Blues.
En höjdpunkt under kvällen blir Scotts och Earles duett i den gamla Rolling Stones-dängan Dead Flowers.
Det är svårt att vara sur när den gamla gospeln Will The Circle Be Unbroken avslutar konserten. (Passande musikval för en kyrka.)
