Valerie June har med sig älvorna

Valerie June från Memphis nämner inte en enda gång det usla sommarvädret utanför, med regn och 13 grader. Men hon sjunger, listigt nog, en sång om en regndans, mot slutet av konserten.

Dessförinnan har vi fått höra om hennes familj, som är hennes instrument – ”Mama”, ”Baby”, ”Stranger” och ”Sister”, också tagit del av tre dikter och andra historier om hennes uppväxt i kyrkan där man inte fick ha en kör (då hamnade man i helvetet) eller spela instrument (helvetet).

”They can send me to hell, I’m a nice person”, som Valerie June konstaterar.

Det råder det inget tvivel om, och musikaliskt så vårdar hon den smältdegeltradition av rock, blues, gospel och soul, med mera, som är arvet från Memphis.

Jag hade hoppats att hon skulle ha band med sig, men det är en soloföreställning. Det är nog bara de riktigt rika artisterna som kan ta med sig band från USA till Sverige, nu för tiden. Låtvalet – det var många av hennes favoriter som jag inte fick höra, men också många vi fick höra, som Astral Plane, Call Me A Fool och Somebody To Love.

Detta var Valerie Junes första konsert på tio år i Stockholm, väldigt mycket talar för att hon återvänder snabbare nästa gång.