Garbage vinner arbetsseger

Första kvarten, tjugo minuter är det enda jag kan tänka; jösses, Garbage musik har verkligen inte åldrats med värdighet. Det är något med det där manglandet med gitarrer, synthar och Butch Vigs malande trummor som kan vara något så infernaliskt charmlöst om du inte är på humör.

Gröna Lund är dessutom Gröna Lund med allt vad det innebär. Kväljande popcorndoft, ungar som är kladdiga av glass och sockervadd och förvirrade turister som undrar varför det helt plötsligt uppstår en rockkonsert på ett nöjesfält.

Men Garbage har sitt – inte så hemliga – vapen; Shirley Manson. Hon verkar genuint spontan i sina avväpnande mellansnack om alltifrån att hon såg ABBA vinna Eurovision Song Contest (ja, hon sjunger en snutt av Waterloo) på en liten svartvit TV hemma i Skottland, tillsammans med sina två systrar, till den politiska utvecklingen i världen med ruttna, bakåtsträvande regimer lite överallt, inklusive USA och Storbritannien.

Manson medger att hon var orolig inför kvällen, eftersom hon fått höra att det var ”general admission” till Gröna Lund, det vill säga en viss risk för att publiken skulle bestå enbart av personer som aldrig hört talas om Garbage. Men hon lugnar sig när folk sjunger med, och faktiskt har Garbage-T-shirts på sig.

Men sedan bränner de av en knippe hits, så klart, som exempelvis Push It, I Think I’m Paranoid, Cherry Lips (Go, Baby, Go!), Stupid Girl och Only Happy When It Rains.

I försnacket till Push It kommer Shirley Manson på sig med att låta som en aerobicslärare och får ett skrattanfall.

Så i slutändan är det Mansons hårda jobb, fighting spirit och glada humör som gör att Garbage landar på ett väl godkänt betyg.