Bloggen möter Nisse Hellberg: ”Jag försöker hitta en positiv ilska”
Wilmer X har just släppt skivan Popmonster och i början av juni är det premiär för sommarturnén. Nisse Hellberg, sångare, låtskrivare, gitarrist och uppenbart även kvalitetsansvarig inom Wilmer X, gav bloggen möjlighet att ställa mer eller mindre näsvisa frågor.
När du har följt en artist i många år så har du en föreställning om hur han eller hon är. Nisse Hellberg är exakt sådan som jag har tänkt mig, när han blir telefonintervjuad; engagerad, eftertänksam och noggrann när han svarar på frågor.
Det är uppenbart att Nisse vill ta ansvar för att allting som ska stämplas med Wilmer X ska ha en viss kvalitetsnivå. Även intervjuer med en musikblogg.
Nytt album, Popmonster – känner du dig nöjd?
– Ja, man går igenom olika faser, just nu känner jag mig väldigt nöjd, eftersom mottagandet verkar bra. Folk gillar den, helt enkelt.
Du är ju så himla rutinerad, men blir du fortfarande nervös över hur en ny skiva ska tas emot?
– Ja, absolut. Det tillhör baksidan, men det var mycket, mycket värre förr. När vi började så brydde vi oss inte så mycket om recensioner. Vi trodde inte att vi skulle sälja så mycket skivor och det gjorde vi inte heller.
– När vi tog ett skutt upp i hierarkin och hamnade på det stora skivbolaget (EMI, red:s anm.), då blev det fruktansvärt viktigt. Skivbolagen hängde ofta upp marknadsföringen på recensioner. Jag kunde inte riktigt acceptera det, så jag var smått sjuk på releasedagen, för jag visste att det betydde så mycket.
Vad är skillnaden att släppa ett album nu, jämfört med, säg, på 80-talet?
– För 20 år sedan när streaming kom in och CD-skivan försvann då ändrades allting. Grunden i min ekonomi, den fysiska skivförsäljningen, försvann, och det var inte så kul.
– Men det var inte bara ekonomin, utan jag har alltid älskat skivan, drömmen om att få göra en skiva, magin med att plocka upp en platta. Om jag hade gjort den själv så var det extra magiskt.
– Till min förvåning så överlevde jag, och vi, ändå på något sätt. Det har funkat ändå, eftersom att vi spelar live. Och sedan pumpar backkatalogen på, lite grann.
– Förr var det så att jag räknade ut vad jag fick i royalties som låtskrivare och sedan multiplicerade jag det med skivförsäljningen och då visste jag var 90 procent av min inkomst skulle komma ifrån. Då var det jobbigt om plattan sålde 30 procent mindre än den förra.
– Nu frågar jag inte ens vad skivorna säljer, för jag vill inte höra svaret. Det är väl några tusen kanske, jag vet inte.
– Vi måste göra ny musik och tycker folk om den så kommer de till konserterna och arrangörerna blir nöjda och bokar fler turnéer. Det är en annan dynamik.
Jag läste i intervjun i Sydsvenskan att du fortfarande har koll på hur mycket varje skiva har sålt? Vilket album har sålt mest?
– Ja, det är ju Mambofeber som sålde nästan 100 000, vilket var retfullt lite under platina.
Var det givet att vi skulle få ett nytt album?
– Det beror på… givet…? Vi tittar aldrig så långt i framtiden, men när det gick bra med förra turnerandet, så satte vi oss ner med vår manager Anders Larsson. Han sade: ”Jag tror vi ska göra en turné då och då, och då behövs det en platta.” Det är den ordningen man tänker nu, inte tvärtom.
– Jag älskar att få de här uppdragen, det är bara då jag sätter i gång och jobbar. Det var likadant med förra plattan, Mer för dina pengar. När han säger att vi ska göra ett album, då får jag en kreativ boost. Jag är som en snickare som får en beställning.
Du fungerar inte så att du skriver kontinuerligt?
– Nej, det gör jag inte. Men jag får hela tiden uppslag. Nu när jag sitter och repar inför turnén – det är ganska tråkigt, kan jag erkänna – men då kommer det hela tiden nya idéer som stör mig. Nu för tiden spelar jag in en snutt på mobilen, i stället för att skriva ner det på en lapp. Sedan har jag det som en liten bank, när det drar ihop sig, för att kunna para ihop det med hyfsade texter och så. Jag börjar aldrig sätta ihop låtarna, förrän jag har ett uppdrag.
Hur vet du att en låt ska bli en Wilmer X-låt eller en Nisse Hellberg-låt? Beror det på vilket albumprojekt du har framför dig?
– Ja, delvis. När idéerna till låtarna kommer så kan jag inte sortera dem på det viset. Jag kan inte öppna en speciell kanal, utan det handlar mer om att sortera idéerna jag får. Om det kommer en hård rocklåt som jag associerar till AC/DC eller nåt sånt, så är det inte en låt för en Nisse Hellberg soloplatta.
– Men det finns en gråzon där. På varje skiva är det några låtar som skulle ha kunnat vara med på en soloplatta eller en Wilmer X-platta. På nya skivan är det Dina tankar är nån annanstans, den tycker jag är mer solo. Men jag kan inte stoppa en sån låt när den blir så bra, för vem vet vad jag vill göra då, nästa gång jag ska göra en soloplatta?
– Jag insisterar ju inte på att Wilmer X ska göra fem countrylåtar och fyra blueslåtar. Ingen hade blivit lycklig av det.
Grävandet i låtbanken gav resultat
När nya skivan skulle göras, så satte sig Nisse med sin bank av låtidéer, hittade tre bra idéer och lyckades få ihop dem till färdiga, ganska poppiga låtar. Detta var väldigt gamla låtidéer som Nisse tidigare inte hade lyckats få fason på – men nu hittade han en lösning som blev riktigt bra. Detta gav en kick att fortsätta skriva i samma anda. Vips, så var ett Popmonster med tolv låtar fött.
Popmonster är en rolig titel, det känns som att Wilmer X alltid haft den ådran. Det kan vara ett jävla ös, men också mycket popkrokar och refränger?
– Vi har egentligen alltid haft samma mix. Ibland går vi lite hårdare, till exempel på Primitiv, det var en rätt mycket hårdare platta. Under hot var väldigt hård. Hallå världen var kanske poppigare, och så vidare.
– Jag fick helt enkelt den känslan, när jag satt där och började få ihop 10-12 låtar – ”det var väldigt vad det här var poppigt, för att vara oss”. Jag tycker att en låt från 1998, För dum för pop, är den perfekta Wilmer X-Popmonster-låten, så visst har vi gjort det förut.
– Men ordet hade vi kanske inte kommit på tidigare. Det är mycket mellan Sticky Bomb och mig, vi pratar om gamla monsterfilmer, vi byggde monstermodeller när vi var små. Det bara poppade upp. Det var en rolig blandning av popsnöre och monster.
Du får gärna säga att jag har fel, men när jag lyssnar på nya albumet, så känns det som att ni är säkrare på att ni verkligen är tillbaka igen, jämfört med förra skivan? Känns det så eller har jag fel?
– Det är din sanning, som man säger nu för tiden. Jag tycker att reaktionerna på förra plattan var, ”wow, här har det inte hänt någonting negativt, det är precis samma energi”.
– Min bild är att det satt där redan på förra plattan, sedan kom vi med en EP (Fem på handen, red:s anm.) också, det ska vi inte glömma.
Var det någon av låtarna på nya skivan som du själv blev lite överraskad av?
– Ja, det är väl de som sticker ut, de som inte ligger i mittfåran, så att säga. Vi vill inte bara göra en massa udda låtar, så jag gillar också de här Nästa växel, Sätt upp det på mej, och så vidare.
– Men det jag tänker på, är de låtar som vi inte riktigt har gjort tidigare stilmässigt. Då är det Dina tankar är nån annanstans och Mer och mer sällan nu. Där har vi inte riktigt varit förut.
Mer och mer sällan nu är väldigt, väldigt fin och det säger jag med erfarenhet av en mamma som gick in i demens och gick bort i fjol.
– Det gör mig väldigt glad att både du och andra säger så och tycker så. I början var jag väldigt osäker på om det här är lämpligt, helt enkelt, eller om det nästan är något slags vältrande i känsloporr. Ibland blir det pekoral. Känslor är inte bra per definition, det måste uttryckas rätt.
– Jag var inte säker på att detta var ett ämne som var okej att sjunga om, men sedan fick jag reaktioner rätt tidigt, på att det var det.
Mer och mer sällan nu är, som Nisse mycket riktigt påpekar, något helt nytt i Wilmer X-katalogen. Både ord och musik är återhållsamma, allting känns väldigt väl avvägt och varsamt, vilket gör att det faktiskt blir ännu starkare, åtminstone hos denna lyssnare.
Det är svårt att inte gilla dina texter, det känns som att du verkligen har din egen nisch. Det är ju en hel del om både lycklig och olycklig kärlek, men ibland också att du är rejält arg eller sur på någon, det känns som att du skriver mot en antagonist. Berätta lite om det där!
– Det där har jag också tänkt på, på senare år – varför gör jag det? I var och varannan låt jag skrev när jag var ung, så var det så. Dum i huvet hade vi en låt som hette.
– Jag tror att det helt enkelt var den musik vi lyssnade på, antingen jagade man tjejen eller så var man arg på någon. Så är det ofta i blues och country och rock.
– Det är inte lika självklart längre. Jag vet inte vad modern musik handlar om. Jag lyssnar sällan på texterna, i alla fall inte i musik som jag inte gillar.
– Men det slog mig någon gång: Varför ska jag vara så arg hela tiden? Jag försöker hitta någon slags positiv ilska. Om vi tar en låt som Sätt upp det på mej, så är det en låt som ändå har något slags ”kom igen, vi löser detta”. Om det är något skit som händer så ska vi ta tag i det. Men ibland måste man också vara väldigt arg.
Ni har samarbetat med Chips Kiesbye i några plattor nu. Vad betyder han för att få ihop bra album? Hur ser ert samarbete ut?
– Det betyder så mycket att jag inte har velat byta. Jag har gjort en soloplatta för några år sedan med Ola Gustafsson. Men Chips Kiesbye och jag funkar så himla bra ihop. Vi har en metod som fungerar, inte minst i de här tiderna när man hela tiden måste tänka på budget. Det går inte att hålla på och älta om varje grej.
– Vi har samma referenser. Han köper ännu mer skivor än jag, så jag kan slänga ur mig vad som helst och han vet jag menar.
Du och Jalle Lorensson har samarbetat i 100 år, höll jag på att säga, men ni måste ju också ha en speciell dialog?
– Jalle Lorensson är på ett sätt sig lik ända sedan vi träffades, men hans roll har skiftat lite beroende på hur bandet har låtit och vilka medlemmar som har varit med. I början var han den som höll i allting och hade kontakt med skivbolag, kontrakt och allt möjligt.
– Sedan på 90-talet blev jag mer och mer något slags frontman. När vi kom fram till 2000-2001 så började jag tycka att ”det här är soloplattor jag gör, med Wilmer X som kompband”. Det var delvis mitt eget fel, men jag trivdes inte med det.
– När vi kom tillbaka då 2018, då hade jag och Jalle ett samtal. Då var ett av mina krav att han skulle bokstavligt talat stå längst fram på scenen, nästan hela tiden. ”Nu jäklar är det du, nu har du ingen Hammondorgel och ingen Pelle Ossler”…. Inget fel på honom, men han har ett väldigt… massivt spelsätt. Jalles roll tog stryk av det, tycker jag.
– Nu sade jag till Jalle: ”Nu måste du längst fram.” Han älskade att höra det. Efter första spelningen så var han på var och vartannat foto i tidningarna. Det funkade, den lilla korrigeringen. Sedan dess tycker jag att han har varit självklar i den rollen. Han är ju ett rockmonster.
Janne Lindén är ju relativt sett ny i bandet, vad har han betytt för hur bandet jobbar?
– Väldigt mycket. Speciellt Jalle Lorensson hyllar ju Janne Lindén oerhört. Dels spelar han väldigt, väldigt bra, plus att han ger Jalle rum att spela.
– Innan Sweden Rock 2018 så var vi inne på att ta in extramusiker för vi hade förlorat orgel och Pelle och så där, vi tyckte att vi inte var tillräckligt bra körsångare. Men Thomas Holst och Sticky Bomb satte sig i körskola (med hårt k, red:s anm), men framför allt spelar Janne på det sättet att det funkar. Det är en glesare ljudbild men den är ändå behaglig och fyller ut ändå. Och Jalle tycker att han får plats.
Det var fantastiskt kul att se dokumentärfilmen – Wilmer X: När tiden stannar (kan fortfarande ses på SVT Play) – om bandet – var det inte lite läskigt att släppa in en filmare på det sättet?
– Framför allt var det läskigt när den skulle ha premiär. Jag gillar inte det där att bli betygsatt. Men det här var ju hans (filmaren Stefan Berg, red:s anm.) verk, det var inte som att göra en platta själv. Det tyckte jag var lite obekvämt, men det varade bara i några veckor.
– Att släppa in filmarna tyckte jag inte var jättekonstigt. Det har hänt förr, men i mindre skala, att journalister har följt med och filmat och gjort TV-grejor och så.
– Det är dock väldigt svårt att försöka bortse från kameran. Jag tycker att man aldrig kan låtsas att kameran inte är där. Alltså blir det någon form av skådespeleri hela tiden, man gör inte det man brukar. ”Hade jag sagt detta, om de inte var här?”
Nu har ni hållit på i 48 år – det är rätt imponerande. Vad har varit knepet för att hålla så länge?
– Att inte bestämma att man ska hålla på så länge, det hade varit väldigt betungande.
– Jalle och jag framför allt har varit väldigt disciplinerade, mitt i allt rockliv. Vi har inte lämnat något till slumpen. Om vi har gjort en platta, så har vi tänkt ”när behövs nästa skiva?”, för att hålla det flytande. Alltför många artister och band låter liksom allt falla isär och sedan gör de comeback och då står ingen där i publiken längre.
– Sedan kan man inte komma ifrån drivet med mina låtar. Ända sedan innan jag kunde spela gitarr, så har jag skrivit låtar. Det är någonting som jag inte kan förklara. Det bara kommer. Wilmer X är ett sätt att få ut det, och även solobandet. Jag är glad att ha båda, det ger en viss frihet att varva mellan dem.
– Knepet är att hålla energin uppe, men också att vara vänner. Vi har inte varit bra på det hela tiden under karriären, däribland jag. Det är hemskt att dela ett rockband ihop och inte kunna titta varandra i ögonen. Jag tror inte det är helt naturligt för fem män att dela en sådan här grej.
Har du själv några särskilda höjdpunkter från karriären som du ofta tänker tillbaka på?
– Ja, det var väldigt roligt 1984-1985 när vi bokstavligt talade spelade oss upp, från att ha varit ett litet skrangligt band. Då gick det upp i något slags turbo och vi spelade och spelade och spelade och hade fruktansvärt roligt – för roligt, men det är en annan historia.
– Men det peakade med Roskilde 1985 när vi fyllde det stora tältet där, trots att The Clash spelade. Då kände vi, nu har vi kommit en bra bit pä vägen. Det var det som gjorde att vi fick kontrakt med EMI några år senare, för de såg en potential.