Bloggen möter Fanfar: ”Jag vill ge ut saker som är väldigt tydliga”
Så mycket av den musik som når oss är beroende av eldsjälar som jobbar ideellt eller näst intill. Bloggen har samtalat med Magnus Nilsson, grundare av skivbolaget (m.m) Fanfar. – Det viktiga är att jag fullföljer någon slags vision, säger Magnus.
För att ge ut en skiva så bör det finnas en bra historia att berätta. Det är en av Magnus Nilssons och Fanfars ledstjärnor. Då är det följdriktigt att Fanfar i sig är en bra historia.
– Jag gjorde intervjuer och skrev skivrecensioner för Länstidningen Södertälje, som volontär. Jag fick 50 spänn per grej. Det var kul, då kunde jag komma backstage på spelningar och träffa folk som jag ville intervjua.
I samband med att Magnus Nilsson jobbade på ett kontorstryckeri så väcktes tanken om egen utgivning, ett fanzine.
– Jag är barndomsvän med Conny Nimmersjö som är gitarrist i Bob Hund. Vi gjorde en intervju med Lars Cleveman (Dom dummaste) när vi var 15-16 år, men det blev inget gjort med den. Sedan gjorde vi en intervju några år senare som också blev liggande, och en tredje intervju ytterligare några år senare, säger Magnus Nilsson.
Dessa tre intervjuer – gjorda över flera år tid – med Lars Cleveman blev sedan det första numret av fanzinet Fanfar, och därmed också startskottet för den verksamhet som i dag arrangerar konserter och ger ut skivor.
– Vi transkriberade intervjuerna rakt av, med ”hum” och så där. Det blev en rätt matig grej med tre intervjuer och vi sålde fanzinet på Pet Sounds och Stefan Malmqvist skrev positivt i Svenska Dagbladet.
Tillsammans med Burt von Bolton har Magnus Nilsson sedan 1996 drivit Sunkit, en klubb för udda och bortglömd populärmusik. Tillsammans vidgade de Fanfar till att även arrangera konserter med osajnade band.
Fanfars skivutgivning tillkom för tio år sedan tack vare filmen och tv-serien Gentlemen (baserad på Klas Östergrens roman). Magnus Carlsson i Weeping Willows spelade i filmen sångare i dansbandet Marzipan.
– Det här rimmade väl, tyckte Magnus och jag, med det vi höll på med på Sunkit, udda och bortglömd populärmusik. ”Då kan vi ge ut låtarna på singel och så har vi releaseparty på Sunkit”, sade jag.
Av en slump var Fanfar därmed också ett skivbolag. Magnus Nilsson hade tack vare Marzipanskivan lärt sig lite om skivutgivning och fått blodad tand.
Skivutgivningen tog fart på allvar när pianisten i det amerikanska bandet The Mommyheads, Michael Holt, letade efter en möjlighet att ge ut sina egna pianostycken. 24 Preludes for Piano kom ut som CD 2015.
– Förutom att min fru betalade för ett ex, så har den skivan, högt räknat, sålt i tre exemplar.
Fanfar har fortsatt att ge ut The Mommyheads – ”jag tror det är sex plattor” – och bandet har kommit till Sverige med jämna mellanrum och spelat.
Hur tänker du kring vad du ger ut på skiva?
– Det jag ger ut är jättejättebra och förtjänar att komma ut på skiva och borde egentligen ligga på EMI eller någonting. Det måste vara väldigt bra, för att jag ska ge ut det.
– Det är få förunnat att vara unika, som Robert Johnson and Punchdrunks, det är bara de i hela världen som låter så.
– Jag vill ge ut saker som är väldigt tydliga.
Postpunkbandet 22 för många, med sångaren Henrik Franzén i spetsen, återutgavs 2024 av Fanfar.
– 22 för många gav ut några kassett-LP:er, med jättedålig kvalitet. Men vi tänkte; finns det en master på det här och kan man få tag på den? Av en slump så hittade Conny Nimmersjö mastertejpen för den första kassett-LP:n liggandes i en container, när skivbolaget hade blivit uppköpt.
Återutgivningen av albumet Yrkesmördare i livets tjänst gjordes med analog produktion i alla steg.
– Det kostar lite pengar, men det blir en så jäkla mycket bättre story. Nu ger vi ut det på riktigt, med jättepåkostat omslag.
Ovan: Conny Nimmersjö och Mattias Alkberg band spelar en av Ola Backströms låtar vid en releasekonsert på Rönnells, den 9 oktober.
Ola Backström är en annan återutgivning som är aktuell precis i dagarna. Ola Backström var med i en tidig upplaga av Dag Vag och även i bandet Stockholm Norra, som medlemmar ur Blå Tåget bildade.
– Även det var via Conny Nimmersjös försorg. Han jobbade på halvtid för Fanfar under en period, när jag hade mycket med mina konsultuppdrag.
– Ola Backström dog för drygt 20 år sedan. Efter sin död så upptäckte hans barn gamla inspelningar. Conny Nimmersjös kompis Johan är gift med en av Olas döttrar. När Conny fick höra inspelningarna så insåg han att det var bra.
– Det fanns en story kring det hela – en person som hade en historia. Till den här skivan har vi gjort ordentliga liner notes, så att folk förstår att det här är en kvalitetsprodukt. Så att någon som jag kan stå på Pet Sounds och titta och tänka; ”Det här verkar bra, den köper jag.”
Fanfar har distribution via svenska Border Music, som numera ägs av amerikanska Redeye.
– Nu har vi också distribution i USA och i teorin kan man gå in i en skivaffär i Australien och beställa våra skivor.
Men om du har tänkt dig att bli rik, så är skivutgivning ingenting som Magnus Nilsson rekommenderar.
– När jag gör en platta så fattar jag att pengarna är rökta, de kommer aldrig tillbaka.
– Jag pressar mina plattor i som högst 300 ex. Det går inte att få en ekonomi på det, hur man än gör.
– Allting har blivit jättemycket dyrare. Dels inflationen, dels att det blev materialbrist, brist på råvaror i samband med COVID.
Phil Ashton från Now Spinning Magazine recenserar Orphans of the Ash.
Det gäller att välja lite olika strategi beroende på marknad. Fanfar ger ut duon Orphans of the Ash, med Zal Cleminson som har varit gitarrist i The Sensational Alex Harvey Band. De har av naturliga skäl sin huvudsakliga publik i Storbritannien.
– I Storbritannien har jag haft hjälp en tjej i Swindon som jobbar med PR. Hon jobbar även med Janne Schaffer, helt annan musik. Men det är inte lätt. Zal gör sin egen grej och hans gamla fans gillar inte det han gör nu.
– Det viktiga för mig är att jag fullföljer någon sorts linje, någon vision. Nu gör vi en riktigt bra platta, nu gör vi tillsammans någonting, med full artistisk frihet, men vi hjälper till att få ljud och annat riktigt bra.