Bloggen möter Lina Selleby och Ulf Stureson: ”Det blev en gemensam historia av något som var ensamt”

 

Foto: Teet Sirotkin

Det är överhuvudtaget inte möjligt att bedöma skivorna, utan att beakta att upphovspersonerna blev ett par. Till det kom det faktum att Lina Selleby fick cancer. Hon har opererats och genomgår behandling.

Var det självklart för er att vara så öppna med hela historien bakom skivorna?

– Det var en del att fundera på, men vi kom ganska snabbt fram till att vi kan inte runda det här, vi kan inte mörka det. Det går inte, säger Ulf Stureson.

– Mycket av det som jag nu och Ulf tidigare har skrivit om är sådant vi inte har kunnat få ur oss på andra sätt, säger Lina Selleby.

– Andra kanske pratar med sina kompisar, i stället för att göra en skiva.

Ulf och Lina kände till varandra som artister, men hade inte pratat med varandra förrän de blev arbetskamrater. 

 

– Vi var ett stort gäng på den arbetsplatsen, där alla jobbade med musik. Vi hängde mycket tillsammans. Sedan började jag och Lina känna extra mycket samhörighet med varandra. Vi började skicka råmixar, demos… Dikter skickade du, säger Ulf.

 

Relationen kom så klart att färga skapandet. Lina Selleby hade påbörjat en soloskiva som skulle göras färdig.

 

– Faktum är att jag har varit väldigt långsam med detta. Första låten jag spelade in till den här skivan var… det är ju inte klokt, men det var 1999. Det är ditt scoop nu, säger Lina i riktning artikelförfattaren.

 

– Jag vill också betona att den här låten Dagen efter inte handlar om mig. Jag har alltid rodnat när jag har läst det någonstans, flikar Ulf in.

 

 

– Ja, så småningom. Först ville jag bara bevisa för mig själv att jag kunde göra det här. 

 

– Jag ville att det skulle låta som att jag är ensam i mitt eget huvud. Jag lyssnade mycket på klassisk musik när jag växte upp. Det finns mycket sådana influenser. I Doktor Kosmos har jag inte fått spela så mycket piano, eftersom Uje (Brandelius) är en utmärkt pianist själv. Jag hade en längtan efter mitt eget instrument.

 

 

– Vad fint att du säger det. Jag har hela tiden vetat hur jag ville att det skulle låta, men att förmedla det var det svåra. Det jag har tagit med mest, som jag längtade efter, det är music hall och det här skeva pianospelandet. Det är också mycket trumpålägg. Jag ville att det skulle låta lite rörigt, säger Lina.

 

Ulf, för dig är det sjätte soloskivan. Vad var din tydliga tanke, rent musikaliskt, för den här plattan?

– Den tillkom ju i en jäkligt turbulent tid. Det var ganska trasigt innehåll. Jag var trasig själv. Jag ville ha en råare känsla, inte så fint. Inte så akustiskt och åt vishållet, utan bullrigare, stökigare, skräpigare och nervigare. Mer elektriskt. Någonstans att få ett utlopp för den här desperationen som jag ändå kände inuti under den här perioden, säger Ulf.

Jag tycker att skivan på något sätt känns som en bandskiva, som om du och bandet har spelat ihop jättemycket?

– Jaha, vad kul, det hade vi verkligen inte gjort! Däremot tror jag att vi limmade i musiksmak väldigt mycket. Det var ingen slump att jag frågade just dem. Jag visste att de skulle fatta missionen, idén. Jag älskar Pascal och visste att Manuela (DeGouveia) var en grym basist. Och hon jobbar också i det här gänget på jobbet, så det var helt naturligt att fråga henne.

Har ni några favoritlåtar på skivorna?

– Jag älskar Lyckan på Linas, och den här engelska som heter Grass, säger Ulf. Jag tycker om hela din, säger Ulf i riktning mot Lina.

– Du tycker om Morgonregn, för den handlar om dig, säger Ulf.

– Och den här… säger Lina (och pekar förmodligen på en skiva). 

– … Baby, fyller Ulf i. Den handlar också om dig.

Lina och Ulf gnabbas lite grann om att de bara gillar låtar som handlar om dem själva.

– Av mina egna tycker jag väldigt mycket om Lyckan och Patetisk, säger Lina.

– Hmmm ja, Sorgenfri har växt på mig, den blev så bra med bandet. Blod på händerna har jag gillat sen jag gjorde den, spännande stämning i den. Och Morgonregn är fin. Kom på häromdagen att den nog är lite snodd av Is this the way to Amarillo, med Tony Christie, som jag gillade som barn, säger Ulf.

 

 

 

– Nej, måste jag erkänna, säger Lina.

 

– Jag visste inte alls vad man skulle vänta sig. Vi hade väl på känn innan att det skulle bli otroligt mycket prat om din sjukdom, att musiken skulle drunkna på något sätt. Men det har det väl ändå inte riktigt gjort. De har lyft skivorna, att vi är skivaktuella, säger Ulf.

 

– Allting danas om när man blir sjuk. Det här är väl inget att vara rädd för, det här är ju bara roligt. Det är lustfyllt att hålla på med musik. Det har jag inte tyckt förut. Jag har tyckt att det har varit lite ångestladdat, prestationsångest. Ulf har varit tvärtom, han har tyckt att musik har varit det roliga i livet. 

 

Lina Selleby och Ulf Stureson har nu påbörjat inspelningar för ett nytt projekt.

 

– Ja, det stämmer. Stureby heter den lilla duon, säger Ulf.

 

 

– Ja, det tyckte vi med. Det är Linas idé, säger Ulf.

 

– Det är lite ABBA över det, säger Lina.

 

– Förorts-ABBA, säger Ulf.

 

 

– Många av låttexterna kommer från mig. Mina dikter, säger Lina.

 

– Sedan är tanken att vi ska kunna framföra det på gitarr och piano, och våra röster. Det kommer att bli så pass nedstrippat, säger Ulf.

 

I mars spelar Ulf Stureson, med Lina Selleby i bandet, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fler spelningar kan tillkomma.